Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1867, sida 1

den vanan att skrika så högt som 1 ligt, och det skallande skrattet från männen, hvilka in stodo utanför dörrarne och rökte sina korta pipor, än sysslade med att reparera sadlar och romtyg, bildade tillsammans ett larm, som hördes lång väg. Dessutom hvimlade gatan af en massa nakna barn och hundar, hvilka skällde, skrattade, skreko och sjöngo, korteligen, man kunde ej fränkänna detta negerqvarter lif, ehuru litet mera renlighet hade varit önskvärd. Men de svarta damerna tycktes helt enkelt utkasta på gatan allt det, som de ej kunde begagna, och ehuru ett antal asgamar stodo i dessa megärors speciella tjenst, förmådde de likväl icke undanrödja allt så fort som det erbjöds dem. Enstaka ställen förpestades af de ännu oförtärda lemningarne efter en död katt eller hund, utan att det synbarligen besvärade grannskapet. Dessa qvarter rensjordes också endast hvarje Lördagsafton. Som redan blifvit nämndt, beträda hvita ytterst sällan detta ställe, och platsens varta befolkning började redan intressera g för de båda ryttarne, då de stannade framför ett af de närmaste husen. — Sennorita, sade Bertrand till en oformlig svart settklump, som endast var klädd underkjortel och linne, — kan ni vara så god och säga mig hvar sennora Morbido bor? Man har sagt oss att vi skulle kunna få köpa en ko af henne. (Fotts.)