Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1867, sida 1

rade brottet, som de nu kunde anmäla med bättre resultat. än hos der maklige gobernadoren. Gensdarmernas berälhafvare tycktes emellertid hafva god lust att qvarhålla de båd: fremlingarne, sedan de anmält mordet Men sedan de uppgifvit sina namn, och fransmannen förklarat sig vara egendomsegare, torde han hafva fått en bättre tanke om dem, och sedan han upptecknat deras namn, red han med sitt folk i raskt tra bort till stället. Då gensdarmpiketen red förbi posadan ungefär tio minuter derefter, satt gumman ännu qvar ute i solbaddet; hennes uppmärksamhet väcktes af vapenslamret, och sedan ryttarne passerat skrattade hon hemskt för sig sjelf och mumlade: — Der äro den hvita stammens gamar, — likasom kunde de vädra blod på en leguas afstånd! — Rid, rid! Ni komma tids nog och ändock för sent. Rid, rid, och förbannelse ötver er! — Och i det hon åter förföll i sina tysta grubblerier, säktade hon ännu alltjemt med armen. Bertrand och Rafael togo nu af till höger på en tvärgata, som förde till negerqvarteret, och sedan de kommit dit, erfordrades det en viss försigtighet för att efterfråga den uppgifna adressen, utan att väcka grannarnes misstroende rörande deras afsigt. Men med den förevändning, som Rafael hade påfunnit, gick det likväl temligen lätt, ty sedan de båda hvita esterhört i ett par hyddor om ej någon ko fanns till salu der, föregåfvo de att de erhållit denna adress, och en liten åttaårig pojke erbjöd sig att föra dem dit. De kommo der till det egentliga hjerta! af negerqvarteret, der till och med några