Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1867, sida 1

några oartikulerade förbannelser efter ryttaren, och då Rafael såg sig om efter honom, raglade han tillbaka till sin häst. Kort derefter uppnådde de det stille, der Rafael på morgonen hade upptäckt liket. Den värde gobernadoren hade ej ännu anländt med sitt folk, och en mängd gamar sutto öfverallt i de närmaste träden, ja, till och med på muren och stirrade lystna på det läckra bytet, men vågade sig ej ännu fram till den menskliga gestalten, till dess den djerfvaste möjligen gjorde ett förtvifladt anfall, och de öfen då följde efter med ohygglig glupsknet. Rafael pekade mot det ställe der liket låg, men Bertrand vinkade afvärjande med handen och sade: — Förbi, companero; jag vet huru dylikt ser ut och har ofta sett det på den här vägen. Du har anmält saken, det är nog; vi kunna ju inte hjelpa den arma menniskan derborta, och gamarna göra honom ingen skada, — framåt! En half timma derefter uppnådde de posadan invid vägen. Men så liflig platsen varit på morgonen, när don Rafael red förbi, så tyst var der nu, och huset tycktes vara utdödt. Ingendera af de båda männen brydde sig likväl derom. De kastade endast en flyktig blick dit bort, ty i dörren satt den gamla, fäniga gumman och gestikulerade med den bruna, afmagrade högra armen; men intet ljud framträngde till dem. Bertrand vände sig till Rafael likasom för att säga något, men längre sram på vägen sågo de en liten trupp gensdarmer nalkas, och bådas tankar återvände dervid