Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1867, sida 2

redan efter brottets begående; men dess tåg äro på dessa torra vägar mhöljda i ett sådant dammoln, att de ej gifva akt på något omkring sig. Och om de verkligen hade märkt blodspåren, så hade de varit de sista, som gjort någon anmälan derom eller efterforskat dem. Detta vu en sak hvaraf de ej kunde hafva någor fördel utan blott obehag, — ja, om mördarne verkligen upptäcktes, och det ble: bekant att de anmält saken, så hvem borgade dem för att icke bofvarnes vänne hämnades på dem! — Nej, de lågo hela året om på landsvägarne, och onödigtvis skaffade de sig ej heller några fiender. Sedan Rafael uppnått haciendorna, red han genast till gobernadoren, hvilken han icko angenämt öfverraskade med nyheten om det begångna mordet. Mannen satt Just vid sin frukost, hvarunder man ogerna låter störa sig, och nu måste han rida ut i solbaddet för att konstatera ett högst obehagligt mord, som sedermera skulle bereda honom en mingd besvär! — I början hoppades han, efter en korb antydning om platsen, att ban kunde skjuta aken ifrån sig och till myndigheterna i Lima; men det gick ej för sig. Dessa trädgårdar lågo under hans jurisdiction, och suckande samt svärjande lör sig sjelf beslöt han slutligen att göra sin pligt. Ian var gobernador, ja, och derför erhöll han sin bestämda, ganska goda lön; men derför var det icke sagdt aft han beständigt skulle störas i sin beqvämlighet och jagas ut i den brännande solhettan. Han hade blifvit gobernador för att få ro, och ej för att vara andras tjenare! Rafael bekymrade sig emellertid ej om den tröge sennorns förargelse, utan steg