sall. Jag beger mig till kasernen, ty om man inspekterar den, är det bäst att vi äro till hands. . Han vände sig om för att gå, men i detsamma hördes stegen af en patrull utanför. Den lilla truppen gjorde halt utanför porten, och gevärskolfvarne smattrade mot stenläggningen. I detsamma öppnades porten, en underofficer med fyra man inträdde, och i det han gick fram till kapten Ternate, sade han med handen vid mössan: — Herr kapten, på bans excellens, presidentens besallning! jag er följa mig. Ni är min fånge! Kaptenen blef likblek, men hans vän, hvilken ansåg det som ett misstag, utropade: — Det är inte möjligt, amigo, — måtte vara ett missförstånd! Lefve president Castilla! — Ja, Gud bevare honom! ropade underofficeren. — Men hvad missförstånd angår, herr öfverstelöjtnant, så är nikanske i stånd att hjelpa mig förklara det. Jag har äfven order att arrestera er. — Mig? Det vore fan! — IIvar och en, som jag skulle träffa hos kapten Ternate, isynnerhet hvarje officer, bekräftade mannen, och det kunde ej betvislas att han talade allvarsamt. Kapten Ternate kunde visserligen hafva lemnat sin vän en förklaring, men han ansåg det klokare att tiga, bad blott om ett par minuters uppskof för att kläda sig och erhöll af underofficeren två man, som följde honom till hans sofrum, medan de båda andra qvarstannade hos öfverstelöjtnanten och sedermera förde de båda herrarne till högvakten.