om de hade en pris snus att bjuda på. Den ene karlen förde dervid handen i fickan och tog fram en sodavattenflaska. Dermed slog han Engquist. under yttrande, , bär skall du få snus-, så härdt på ena kinden, att han tumlade mot väggen. När Engquist reste sig erhöll han ett dylikt slag å andra sidan af ansigtet. Derelter tog karlen till flykten, följd af kamraten. Ett vittne vid namn S. Nilsson berättade, att det varit han och Carl on som stått i porten oci delat bröd. när Engqvist kommit till dem, hvarvid han blifvit misshandlad af Carlsson såsom Engarist uppgifvit. Sedermera hade Nilsson på Carlssons råd rakat skägget af sig, hvilket Carlsson äfven gjort, på det att de icke skulle blifva igenkände, men polisen bade dock fått reda på hvilka de voro. Ett annat vittne upplyste, att dagea efter händelsen Ijdragit sig, hade vittnet träffat Carlsson, som då yttrat med en särdeles förnöjd mine: I går ställde jag till ett stort kalas, ty jag slog en polis. Glädjen häröfver tyckies dock icke vara fullkomlig, ty Carlsson befarade att samme polis blifvit afskedad. Emellertid tog Carlsson saken bugnt med afseende å följderna af våldet. enär han tr.ade sig med att i händelse han blefre upptär ct. så Kunde det icke utfalla värre än han finge tre dygn. (Tre dagars fängelse vid vatten och bröd!) Att han härati misstagit sig, får han dock nog finna, sedan han l ommit inom lås och bom. — Hvart tog han begen? I Thorsdags stod en sjöman, Dudrich Heinrich Junger Keqer, tillhörande norska skeppet Sistrene, anklagad för stöld af en svart doffefrock och en bonjour af svart kläde, hvilka persedlar han tillgripit från sjökapten ÅA. Lange, som logerar hos madam J. Jansson i huset n:o 28 i Majornas 3:dje rote. En timma efter stöldens begående blef han gripen af polisen, då han befanns ha på sig de stulna kläderna. Madam Jansson berättade, att Meyer inkommit hos henne den 12 dennes och på begäran fått en butelj öl. Sedan denna var tömd bad ban att få lägga sig en stund, då honom anvisades plats å en soffa i kaptenens rum. Straxt derefter kom denne hem. Nu blef madamen helt altererad öfver att hon släppt in sjömannen i kaptenens rum, men icke mindre ö verraskad blef denne, då han vid sitt inträde der fann, att hans rockar voro borta. Det besynnerligaste var dock att den iremmande gästen liade också försvunnit. Detta kunde man ej förklara, ty genom dörren hade han icke gått ut. Således måtte han finnas någonstädes i rummet. Man sökte derför både under soffan, i och under sängen, men karjen var sin kos. Slutligen upptäcktes att han tagit till schappen genom fönstret. Meijer erkände tillgreppet, men sökte ursäkta sig med att han vid nämnde tillfälle ,,haft för nycket i hufvudet. Han hade icke tänkt att behälla kläderna, utan återställa dem, sedan han fått göra en spatsertur i Majorna. Han fick nu i stället spatsera till cellfängelset, för att der afvakta ransakningens fullföljd vid Säfvedahis häradsrätt. — Dyr surkål. Efter anmälan af enkan Anna C. Hansson, som torgdagarne har försäljning af grönsaker å Kungstorget, att trädgärdsmästaren August Österlind, boende i Galgkrogarne, den 2 dennes å nämnde org med grofva oqvädningsord skymfat henne, har Österlind härför yarit inkallad i poliskammaren. Österlind förnekade angifvelsen, hvarför vittnen måste höras. Icke mindre än 7 sådana blefvo på parternas begäran kallade. Af dessa intygade de tlesta, att Österlind vid nämnde tillfälle i för en qvinna mycket skymfliga ordalag utfarit mot enkan Hangson. Det upplystes äfven att anledningen till Österlinds vråde varit, att ett fruntimmer, som köpt en kanna surkål af bonom, återlemnat denna, men deref -er tillhandlat sig sådan af enkan Hansson. Detta var mera än Österlind kunde tåla, hvarför han skällde ned gumman, kastade sina saker från kärran å torget och betedde sig så galet, att gronnarre undrade hvad som händt och rågade huru det var fatt med honom. . Efter hvad sålunda blifvit upplyst lldes Österlind att böta for smädeord å allmän plats, i närvaro af folksamling 15 rdr, och ålades att ersätta målseg. med 2 rdr 50 ö:o samt hvartdera af vittnena med 1 rdr 25 öre. Det var dock härmed icke slut på torggrälet, ty nu blef det Österlinds tur att processa. Enkan ansson har tvenne töner, Cal och Lorents Hansson, hvilka äfven äro trädgårdsmästare, den ene i Gamlestaden och den andre å Lerjeholm. Dessa skulle nu få sota för surkålsaffären, ty Österlind ihågkom att han den 8 Januari förlidet år oqvädats af den ene och blifvit skuffad med en paraply af den andre brodern, när Österlind nämnde dag sammanträfiat med dem å ett värdshus id Kungstorget. Det var väl ett år sedan detta inde, men bättre sent än aldrig. Han lät derr till i går inkalla bröderna Hansson i påstående om ansvar för dessa förseelser. Sterlind åberopade sin angifvelse, sägande att bröderna H:nssons vid berörde tillfälle visade ovilja mot honom bårrörde deraf, att de trott att han anmält hos polisen, det några kärror icke stått som de borde å torget, mer hvilket var ogrundadt. När han sedermera skulle dricka ett glas punsch i sällskap med dem, vägrades detta och glaset rycktes honom ur banden. Hanssönerne medgåfvo, att de icke velat dricka tillsammans med Österlind och att de kallat honom en dålig menniska, en usling. wen dertill var han sjelf skull, ty han hade på flera sätt uppretat dem genom sin kitslighet. Carl Hansson förnekade icke heller att han stött till osterlind med nraplyt. enär denne stod i vägen för honom i förstugan. Bröderne Hansson anförde derjemte svåra klagomål öfver Österlind, hvarvid man fick veta att samtlige trädgårdsmästare å torget förehade en konspiration mot denne, hvilken skulle verkställas medelst en skrift till poliskammaren, innefattande anhållan om att Österlind måtte blifir förflyttad till annat ställe på torget, långtifrån lem. På grund af Hanssönernas eget erkännande dömdes Lorentz att plikta för smädeord 10 rdr och Carl för detsamma samt för missfirmlig gerning 15 rdr, hvilka böter af dem straxt erlades. — — — —