sementet åt honom och glömde ej att anförtro honom hemligheten med de berömda ingefärskakorna. Från en medelmåttig fiolspelare blef John sin gamle väns öfverman i att baka pastejer och bakelser. Täflande med John, uppfann han till och med en ananas-kaka, som satte kronan på den lycka han så oförväntadt hade gjort. Folk ställde sig upp i kö utanför dörren till hans butik, för att få hans berömda ananaskakor. Jane hade återvunnit sin friska färg och sin munterhet. Hon kunde nu tillfredsställa sitt begär både efter grannlåt och läckerheter; men tyvärr kunde hon ej hålla måtta; hon blef sjuk och dog af indigestion; ingefärsoch ananaskakorna hade tagit lifvet af henne. Johu begret uppriktigt sin hustru; men han tröstade sig slutligen. IIan hade ej asenast blifvit leverantör till alla rika hus i Newyork, utan han försände äfven sina bakelser till alla andra städer i Förenta Staterna, till Neworleans och ända ned till mexikanska viken. Detihans kassa oupphörligen inströmmande myntet gjorde honom slutligen till en respektabel millionär. Egnande sig med passion åt den angenäma konst, som inbragte så rikligt med penningar, uppfann han beständigt nya läckerheter. Man kallade honom öfverallt endast sockerbagarnes konung. Omsider beslöt han draga sig undan från affärerna. Han lefde i N rk på riktigt furstlig fot. Långt ifrån att skämmas öfver ursprunget till sin lycka, ville han alltid ha detsamma för ögonen. Det är derföre han valt till sitt livr pastejbagarnes hvita drägt. Kusk, jockeyer, kammartjenare, kock, lakejer — alla a samma livre och buro det ombord på .-Pereirer. hvarmed han ankom till Havre. Hans betjening bestod inalles af 22 personer, alla i samma kostym, hvilka åtföljt sin herre till Paris.