Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1867, sida 2

sofva i våra vanliga sängar, och att hela saken går på tok. — Börjar du att profetera olycka nu i sista ögonblicket, utbrast Antonio harmsen, — det fattades blott! Om vi förlora modet, så är visserligen allt förloradt, — men om vi gå med upprätt hufvud, så ville jag veta hvad som kunde hända oss. — Bah, vänd er inte till mig, sade den unge officeren, — så snart jag dricker ett glas vin för mycket blir mitt blod tjockt, och jag börjar blifva melankolisk; — herr kapten, skål för ett raskt avancement så att vi i morgon qväll bära generalsepauletterna! — Och dermed höjde han sitt glas mot Ternate. — Vore inte så rasande, sade kaptenen och klingade med honom, — och inte för digt för mig åtminstone. Men, sennores, jag tror det är tid att vi bryta upp, ty vi alla vilja väl först gå hem hvar och en till sitt, för att tvätta och ajustera sig. ATven de nödiga vapnen ha alla troligtvis icke med sig: det är åtminstone händelsen med mig. Godt, instämde Antonio, — det är älven bättre att vi icke alla tillsammans iemna min boning och gå åt samma håll, ty nattväktarne äro ännu ute. Du Pablo anför ju patrullen? — Ja, min sista, skämtade den unge officeren. — Din sista? — Ja, ty om jag blir general i morgon, så skall jag väl icke mera anföra någon. patrull! — ljöd det skämtsamma svaret. Var föröfrigt lugn, jag inträflar vid bestämd tid på Plazan, och der sammanträfta vi ju alla likasom tillfälligtvis. Låt inte vänta för länge på er, karlarne blifva