Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1867, sida 2

annars misstrogna, och morgonen framskrider så att vi då icke kunna veta hvad som kan komma oss i vägen. — Det har ingen fara, sadle de öfriga, — vi skola vara punktliga. — Ånnu en fråga, mina herrar, utbrast Pablo, då de öfriga stego upp och beredde sig att gå, — har ni för er framställt och besvarat den frågan hvad vi skola taga oss till, om saken, mot all förväntan, aflöper olyckligt? Huru, ännu icke? Det vore dock mödan värdt, ty om detta fall verkligen skulle inträffa, få vi tusan så liten tid att i lugn öfverlägga hvad vi skola göra. — Då återstår oss ingenting annat än flykten! sade Antonio. — Flykt? Hvart? — Till det fransyska örlogsfartyget, som ligger i Callao; — fiansmännen utlemna ej politiska flyktingar. — Hm, sade Pablo tankfullt, — som jag nyss anmärkte ha ni ej öfvertänkt saken; — men det torde ej heller behöfvas, ty allt blir ju genast afgjordt på ort och ställe. Och nu, au reroir, companero! Ännu en gång marschera vi tillsammans, och det öfriga faller af sig sjelit. — Derefter tog han sin sabel från bordet, spände den om sig, tryckte sin släpmössa på ena örat och lemnade huset, i det han hvisslade en marsch. De öfriga voro ej så snart i ordning, men knappt tio minuter derefter afligsnade de sig älven utom kaptenen, hvilken nnu tycktes hafva någonting på hjertat. Han stannade åtminstone efter de öfriga, slog i sitt glas dock utan att tömma det, och det syntes tydligt att han ville säga något. Men om deita först hade varit