Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1867, sida 1

dra Guajaquil? Saken skulle falla dem på läppen, och säkert är säkert. — Och om de göra den minsta svårighet, om blott en af dem hyser betänklighet, träder ur ledet och gör allarm eller vid sjelfva palatset ger skildtvakterna en vink, hvad sedan? oo Bah, skildtvakterna, sade kaptenen och kastade hufvudet bakåt, er bror är ju på vakt der, Pablo, och af honom behöfva vi ej frukta ett onödigt larm. — Det är allt godt och väl, sade Antonio, — men nu är det omöjligt att ändra den på förhand noga uppgjorda operationsplanen, annars utsättas vi för en fara, som jag auser för den största af alla, nemligen att vi sjelfva råka i konfusion, och då kunna vi helt enkelt skjuta oss en kula för pannan. Godt, gerna för mig, sade kaptenen sedan han funderat några ögonblick, samt fyllde åter sitt glas; — således står vår gamla plan fast, att jag stannar qvar nere hos patrullen, medan de unga herrarne aflägga sitt besök hos gubben. — Naturligtvis, vi kunna ej lemna folket på egen hand så länge, och isynnerhet ej gi:va dem tillfälle att samtala med hvarandra. Så länge de stå i rote och led måste hvar och en behålla sina tankar för sig sjelt, äfven om han skulle fatta en misstanke. — Och har patrullen skarpladdat som vanligt? frågade kaptenen. — Ja visst, svarade Antonio, — och snart ni hör tecknet, är det er sak, kapten, att genast meddela folket att vi ändrat regering, och att ingen soldat är längre tvungen att tjena qvar i armåen om han vill återvända hem. Derigenom