Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1867, sida 1

— Ah, derifrån ha vi ingenting att frukta, sade den gamle kaptenen, i det han fyllde itt glas och tömde det långsamt; det enda, som jag inte riktigt tycker om, är patrullen, som måste följa oss och hvilken, enligt vår plan, ej skall erfara något om sammansvärjningen förrän allt är förbi. Jag tycker ej om att vi i det afgörande ögonblicket ej äro alldeles säkra på vår sak, och isymerhet på vårt folk, ty om det minsta oförutsedda sedermera intriäffar, så sitta vi der på grund och kunna ej förlita oss på vårt eget manskap. — Ni har fullkomligt rätt, kapten, instämde Antonio, och pi vet ätven huru ofta vi sjeltva, ja, till och med i detta rum, hafva öfvervägt det, men ni vet äfven hvarför det är omöjligt att handla annorlunda. — Ja, sade kaptenen betänksamt, — det har sina pro och contra, men jag tror att denna svårighet dock kunnat lösas på ett annat sätt. — Och huru? Om vi i hemligheten invigt de trettio man, som vi behöfva till patrullen, så hade det varit liktydigt med att underrätta hela kompagniet derom; om blott en enda förrädare funnits bland alla dessa menniskor. så hade vi varit förlorade! — Deremot har jag ingenting att infd vända, utbrast kaptenen, — men sedermera, då karlarne satt sig i marsch! — Om jag då, kanske midt i staden, — ty gatorna der äro ju folktomma vid denna tid, — om jag då höll ett litet tal till dem och i få ord meddelade dem vår plan, såsom vi redan hafva uppgjort den, nemligen att vi endast ville tvinga Castilla att låta oss gå till Ecuador för att plun