JII. Sammansvärjningen. Midnatten var redan förbi, men på Calle Mata Vilena brann ännu ljus i ett af de största husen, hvars bottenvåning skyddades af fasta jerngaller, och stundom kunde nattväktaren, då han gick der förbi, höra klangen af glas eller ljudet af en menniskoröst, — men föröfrigt var allt tyst, och karlen skakade ofta förvånad på hufvudet, ty ett så ihärdigt och derjemte så tyst dryckesgille hade han ännu aldrig iakttagit. Om han dervid blott hade hört en enda menniska skratta eller sjunga, — men detta inträffade ej. Derinne satt visst någon, som kunde berätta vackra och hemska historier, eller också spelades der kort. De förehade troligtvis något hemlighetsfullt spel deruppe, och derför var allt så lugnt och stilla, och man kunde endast stundom höra då någon slog i ett glas vin åt sig. Mannen hade ej så orätt i sina funderingar. Männen deruppe, hvilka i det elegant möblerade rummet dels lågo utsträckta på rörsoffor, dels hvilade i stora fåtöljer, spelade visserligen ett hazardspel, men ett som var vida farligare än kortspel, — hvilket nattväktaren trodde, — ty insatsen var — deras egna hufvuden. Der voro sex unga officerare, hvaraf tvenne nyss hade lemnat gosseåren, och hvilka här, med uppknäppta uniformsrockar och med värjorna lutade dels i hörnen, dels kringspridda på bord eller soffor, öfverlade om en sak, som egentligen hade kräft mognade män, ty det handlade om ingenting mindre än hela den peru