— Rafael betraktade endast helt flyktigt hvad den andre gjorde, — inträdde en ung, peruansk officer i restaurationen, såg sig hastigt omkring och gick derefter fram till öfversten, hvilken han helsade som en gammal bekant, men ej som en förman. Han satte sig utan vidare omständigheter hos honom vid bordet och samtalade en stund sakta och ifrigt. Men Rafael aktade ej vidare derpå. Ilan hade påträffat en intressant artikel om europeiska förhållanden samt genomliste den. Nu hade den unge officeren stigit upp och gick förbi honom. Rafael hade nu tillrälle att noga betrakta honom, och om en viss likhet mellan den unge, vackre mannen och Lydia Vuuere redan hade frapperat honom vid den förres första inträdande i rummet, så kände han sig nu annu mera träffad deraf. Båda kunde lätt hatva blifvit ansedda som syskon. Men sannolikt hade de aldrig sett hvarandra, och endast denna tillfälliga likhet var orsaken att Rafael så noga betraktade den unge mannens ansigte. Emellertid hade klockan blifvit sex, och don Rafael gick tillbaka till Calle de Valladolid för att der hemta den utlofvade adressen. Men Lydia hade antagit en inbjudning till en spatserfärd med monsieur Montfort och hans fru, och mulattskan lemnade honom blott ett litet bref från den sköna flickan. Det innehöll emellertid ingenting annat än mjölkförsäljerskans namn och adress.