fremmande i den enkla rocken. — Således var det öfverste Desterres? — Den, som vi mötte på denna sidan, ja. Det låter som tänkte du på honom. Känner du honom? — Jag? Nej, sade Rafael, — det föreföll mig som hade han helsat på Franco. Han betraktade åtminstone icke dig. Franco? IIm, det är möjligt, log Gaspar. — Det finns nu en hel hop menniskor i Lima, som ännu tro på cn framtid för denne mulatt samt uppvakta honom nu, för att kanske sedermera erhålla en högre anstälming hos honom, och den lille, tjocke karlen tycker om det. Han låter dem smickra sig och lofvar allt hvad man begär af Lonom, till dess man kanske en vacker dag tar honom i öronen och kör ut honom ur landet. Castilla lärer inte mera bry sig det ringaste om honom, emedan han burit sig så dumt åt i Ecuador och gjort hela landet till sin fiende. — Men här är min post, Rafacl, och låt oss nu snart se dig; du vet ju huru välkommen du är hos oss, och de mina hafva redan länge förgäfves gladt sig åt att få se dig. — Öfverste Desterres? tänkte Rafael för sig sjelf, då Lan ensam gick utför ga tan. — Hm, helsar så der halft förstulet på expresidenten, — kanske generalstiteln har framhållits som ett lockbete för honom! Men hvad rör det mig! Jag har tillräckligt att göra med mina egna angeliigenheter utan att blanda mig i andras. Han frigjorde sig hastigt från denna tanke och gick upp på en engelsk restauration, en temligen storartad lokal med biljarder och lsrum, för att genomse nägra europeiska tU ingar. Men han hade