hghaåder. Utskottet, som anser detta lorslag al ett ingrepp i enskildes rättigheter, har hemställt ut motionen må lennas utan afseende. Plena den 9 Mars. Öfverläggningen om gemensamma andaktsöfningar. Andra kammaren. Med ledning af en till lagutskottet remitterad af hr Grafström väckt motion, hade utskottet i utlåtandet n:r 40 tillstyrkt en förändring i konal. rordningen angående särskilda sammankomster ör andaktsöfning den 26 Oktober 15 å tillvida att, då genom nämnda förordnin. : dock må sådan sammankomst ej, utan tillstånd, ega rum å tid, då allmän å församlingen förrättas, utskottet nu lagit: dock må sådan sammankomst å tid, då allmän gudstjenst i församlingen fi tas, ej ega rum så nära det ställe, der gudstjensten hålles, att denna eller ordningen dervid störest; hvarjemte bestämmelsen om ansvar för den, som föranstaltar eller upplåter hus för dylik sammankomst, föreslagits att utgå. Öfverläggningen börjades af hr Bergström, som emot förslaget framställde åtskilliga formella anmärkningar, hvilka föranledde talaren att anhålla om återremiss. Hr Siljeström framställde, såvidt referenten hrevändning förbjuda sammankomster för rel ändamål, då församlingsfriheten i alla andra är medgifven. Man vore ej berättigad att såsom fredsstörare anse dem, som sammankomma för reiösa ändamål, och det vore den allmänna ärdigt att stämpla dem såsom såda vid sådana särskilda sammankomster oordningar uppstå, så hade samhället många medel i sin makt för att förebygga dem, utan att några särskilda undantagslagar behöfde stiftas, Derför de talaren, att förslaget måtte erhålla följande lydelse: Medlemmar af evangeliskt-lutherska kyrkan vare ej förment att, på orter och tider, som de sjelfva finna lämpligt, sammankomma till gemensamma andaktsöfningar, utan vederbörande presterskaps omedelbara ledning.IIrr Rosenberg, Bovin och Bergström instämde hufvudsakligen med den föregående talaren. Äfven hr Hierta instämde i hr Siljeströms yttrande, och erinrade om de f ga saker, som förutspåddes såsom följder af tryckfriheten. I verkligheten har detta gestaltat sig så, att allmänheten numera icke tror, ,att allt tryckt är sanat, utan sjelf pröfvar. innan den antar något såsom sanning. På samma sätt skulle det komma att gå, om ifrågavarande församlingsfrihet blefve antagen. Talaren hade i London närvarit vid två sådana sammankomster, som samtidigt höllos en på hvardera sidan af ett torg, och der båda talarne utslungade häftiga anatemer mot hvarandra. Folket gick fram och tillbaka, hörde än på den ene än på den andre och skrattade åt öfverdrifterna. Farorna kunde derför icke bli stora, enär sunda förnuftet nog skulle taga ut sin rätt. Hr Otterstrom ansåg friheten i landet vara så stor i den nu omhandlade frågan, att hvem som helst kan hvar som helst fritt och utan åtal predika, döpa och utdela nattvarden under alla de 7 dagarne i veckan. såvida ej gäckeri sker med det heliga. Talaren kunde ej veta hvart man längre vill, då endast två timmar på Sönd iro undantagne från denna eljest oins! iet. Jo, man ville nu lemna dessa sjelftagna lärare rätt att också sammankalla församlingarne, och talaren kunde e fi tälla sig annat än att detta sku lemna villfareiserna ett godt tillfälle att vinna utbredning och styrka och att åstadkomma oro och söndringar i kyrkan. Intet hinder funnes ju för husandakten, men blott de allmänna sammankomsterna äro enligt lag under den offentliga gudstjensten förbjudna. Talaren kunde icke tro att det vore skäl att borttaga detta lilla undantar, utan ansåg den offent gudstiensten behöfva detta lilla skydd för att ej störas. ra Hr Hedlund fann det under gonsin kunnat stiftas, som för samling, om hon vore sådan för detta namn, att komma i daktsöfningar, och minst hade sig att ett sådant förbud sku ster. gjort sig gällande, att en vis eiler mindre uteslutande privi Olyckligtvis hade inom k igt, att en lag näjöd en kris the illsammans för anman kunnat vänta e förordas af prekan den åsigten skulle ha mer m på att tillgodose sina medmenniskors re närvarande begärde visserligen giösa behof. För dessa pririlegicmar, men talaren rade blott ett skydd af två tim bestred, ur principiel synpunkt, dan hvarje inskränkning vore e vidernas sjelfbestämmelserätt ia deras högsta angelägenheter. IIrr Nils Andersson från Wermland och Magnus Svensson instämde i hufvudsak med hr Otterström, hvaremot hr Jonas Jonasson påyrkade bifall till utskottets förslag. Hr Rosenberg hade icke föreställt sig, att nå vådor skulle kunna uppstå af en fuliständig fi het i detta fall. IIr Otterström hade begärt ett skydd af två timmar. Detta kunde visserligen passa för landet, men i städerna der det hölles otte5 och aftonsäng, sanns icke mycken ösa sammankomster, om d ulle förrättas då offentlig gudstjenst icke hålles. Man hade trott, att friheten skulle befordra villfarelsen; för sin del trodde talaren en rätt kännedom om villfarelserna ådagalägga, att de ega så många medel och vägar till ernående af sina syften, a om man ock antoge den religiösa för heten vara en af dem, skulle det för saken. Nu ville dock talaren tvärtom påstå, att denna frihet snarare skulle minska villfarelserna, emedan den från villfarelsens apostlar komme att borttaga den martyrgloria, hvarmed de under ofrihetens och förföljelsens dagar alltid varit omgifna, och hvilken lockat till dem flere anhängare än deras läror. Friheten skulle således lugna sinnena i stället att uppröra dem. äfven detta, emett brott mot indie frågor, som röra 8