Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1867, sida 1

misstanka att de sörklidda förde något ondt i skölden. Men äfven han kunde ej säga om det varit negrer eller hvita. Han trodde föröfrigt att det var hvita, ty negrer skulle aldrig hafva vågat inläta sig i ett karnevalsskämt med sennoritas. Medan de sålunda gingo utefter trottoaren, och Nafaels blick tankfull riktades mot marken, gick en ofticer förbi, hvilken helsade. Rafael grep äfven efter sin hatt; men då han höjde blicken till den för honom fullkomligt okände, såg han att helsningen ej kunde hafva gällt honom eller hans följeslagare, emedan officerens ögon voro riktade på en mulatt, hvilken gick på den andra sidan om gatun. Naturligtvis måste det öfverraska honom att en officer helsade på en lärgad, och ehuru hans tankar nvästan uteslutande upptogos af rånet hos Lydia, fattade han Gaspars arm, då denne sade till honom: — Känner du den der figuren derborta? — Officeren? — Nej, det är öfverste Desterres, en ror till din haciendas nuvarande egare. Jag menar den der på andra sidan om satan. — Mulatten? — Ja, det är Franco, oxpresidenten i heuador. — Jaså! — Derför föreföll den lille brune mannen så bekant, sade Ikasacl, —— ag var nära att misstänka honom orättvist. — Har du ej förr sett honom i Guajajuil? — Jo visst, men alltid i sin generalsmiform, utstyrd med broderier och guldsnören, så att han föreföll mig nästan