Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1867, sida 1

detta bestämdt. — Men jag kommer ihåg att jag bör framföra till dig min hjertligaste lyckönskan! — Till mig, — hvarför? frågade Rafael förvånad. — Jo, efter hvad jag hört, skall du stå särdeles väl hos presidenten, och han har nyligen yttrat att han ämnade gifva dig en fördelaktig anställning i sin regering. Sker det, så är din lycka gjord. — Och hvar har du hört det? Troligtvis icke hos Rivadias? — Jag minns inte riktigt hvar man talade derom, — jo, hallt, du kar rätt! Det var den gamle Rivadia sjelf, som nämnde det, straxt efter sin återkomst från en audiens hos presidenten. Castilla måtte sjelf hafva nämnt derom, — ja, riktigt, jag minns det nu tydligt. — Möjligt, sade Rafael leende, ty den gamle lävadias vänlighet mot honom kunde nu förklaras. — Jag visste emellertid ejåatt jag var sinnad ställa mig i tacksamhetsskuld hos någon. Men vi skolafnu icke förspilla tiden dermed. Änmar du redan gå? — Jag har vakt. — Godt, då följer jag dig ett par cuadras. — Och långsamt gingo de båda unge minnen åter ut på gatan. Gaspar, en ung lesnadsglad officer, tillhörande en af landets bättre familjer, men som hade förlorat nästan hela sin förmögenhet genom faderns spekulationer i silfvergrufvorna, omtalade emellertid alla de nyheter, som han trodde kunna intressera den allvarligare Aguila. Han talade äsfven om rånet hos den sköna fransyskan; han hade sjelf sett vagnen med maskerna, men hade naturligtvis ej hyst den minsta