Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1867, sida 1

sedan min hemkomst. Men, Gaspar, innar jag glömmer det, — gargon, kasse åt oss båda, — innan jag glömmer det, måste jag fråga dig om något. — Mig? — Ja. Du känner ju Rivadias? — Ja, men icke närmare. Jag går d ibland och bjudes till deras tertullia såsom en ganska oanvändbar dansör. — Känner du Basilio? — Ja visst och tyvärr alltför väl. Jag har nyligen blifvit på sätt och vis lierad med honom. — Du? Det var en nyhet för mig, och på hvad sätt, om man får fråga? om Det är helt enkelt, brummade don Gaspar, som ej tycktes finna detta minne särdeles angenämt. — Han aflockade mig min borgen och reste derefter plötsligt med ångbåten till Pisco eller Arica, efter hvad man säger, men jag tror för min del att han begifvit sig till Bolivia, och att vi ej vidare få se honom här. — Så, sade Rafael sakta för sig sjelf, medan gargongen serverade kaffet, — det är ganska egendomligt. — Då du återkom, fortfor Gaspar, — påstods det att han gjorde sin cour för Candelaria. Men detta tycks ej längre vara fallet, eller också hålla de gamla saken hemlig. Hans namn omnämnes numera sällan inom familjen. Men jag kommer nu ihåg att de hafva frågat mig efter dig flera gånger under de sednare dagarne. — Endast under de sista dagarne? — Hm, sade Gaspar, — jag tror inte att det skett förut, men jag kan ej sägs