Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1867, sida 1

sat, emedan sennor Rivadia synes så för ndrad i dag? Besynnerligt! Ingen förändring har inträffat i mina förmögenhetsvilkor, och ban sjelf, — skulle hans plan på don Basilio ha misslyckats? Men att han då åter uppsökte mig, och att Candelaria sjelf, — men hvarför bråka min hjerna dermed! afbröt han sin tankegång, — hvad som har inträffat, och något måste hafva inträffat, kan ej länge blifva en hemlighet för mig, och till dess kan jag lugnt låta saken hafva sin gång utan att anstränga mina hjernnerver. Rafael hade gått ett par gator och passerade just ett ganska elegant, fransyskt kaffå, då en hand lades på hans axel och en munter stämma sade: — Nå ainigo, hur mår brunte? Det är längesedan vi sågo hvarandra; och jag ville gerna veta om du är nöjd med köpet. — Åh, don Gaspar, buenos dias, min gamle vän! utropade Rafael. — Du har framför alla rätt att göra mig förebråelser, ty mot dig har jag, om än ofrivilligt, handlat ovänligt. Men var inte ond på mig, amigo. Jag ber dig derom och tacar dig dessutom uppriktigt för den goda hästen; jag är särdeles belåten med honom. — Nå, det gläder mig, sade Gaspar och fattade sin väns arm samt förde honom med sig in på kafict, — men säg mig nu framförallt hvad du har för dig och hur du mår, ty hitintills tycks teatern och dina spatserridter till hacicudan hafva upptagit dig så uteslutande, att man ej vidare kan få rå om dig. Bor du nu i Lima? — Ja visst, och jag har bott här allt