Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1867, sida 2

och för den inre blicken framstodo de försluatna dagarnes brokiga gestalter. De svartklädda skepnaderna på gatan, hvilka i dag gingo förbi med nedslagna sögon och bönbok i handen, voro ej de enda tecknen till den förflutna karnevalen; ty öfverallt i husen gällde det nu att putsa, torka och ordna de i går illa tilltygade -gatrummen och att undanrödja, äggskalen ifrån alla vrår och vinklar. Öfverallt på balkongerna hängde dessutom fruntimmerskläder samt helt ogeneradt alla slags linneplagg till torkning, ty så mycket hade blifvit genomblött under de förflutna dagarne. alt man nu begagnade hvarje fotsbredd sol för att reparera skadorna. Annars förrådde ingenting gårdagens ystra fest, och endast fotgångarne på gatorna blickade ofta ofrivilligt upp mot fönstren, då en fruntimmersgestalt plötsligt rörde sig der; de hade blifvit tillräckligt uppskrämda under gårdagen, men i dag hade de ej det minsta att frukta: -— det var fred i Lima. Rafael sjelf kunde ej afvärja denna känsla, isynnerhet emedan han varit borta från Lima under så många år, och omedvetet riktade han sin uppmärksamhet vida mera på den öfre våningen af husen än på gatan. Sålunda inträffade det att han plötsligt, utan att förut hafva varseblifvit någon bekant, kände en arm under sin och hörde bredvid sig en vänlig röst, som utropade: — Men min ärade don Rafael, ni springer ju omkull folk på gatan utan att se dem! Får man fråga hvilken huld skönhet ni så ifrigt kikat efter der uppe, bakom de nedfällda jalusierna? (Forts.)