Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1867, sida 2

Efter karnevalen. Rafael gick långsamt utför gatan, ty mötet med Pertena hos den unga fransyskan låg honom ännu i tankarne, och han sökte förgäfves utsundera hvad som kunde hafva förmått honom att introducera sig hos henne på detta sätt. och huru tysta gaforna lågo i dag i jemförelse med gårdagen, då öfverdåd herrskade öfverallt. Hvar voro i dag alla dessa täcka, leende flickansigten, hvilka i år med den fyllda vattenskålen i handen urat på omssstänksamma offer? Klädda från hufvud till fötter i svart ylle lågo de på knä i kyrkorna. Ifrigt hviskade läpparne sitt Ale Maria, mot de hopknäppta händerna hvilade den sänkta pannan, — men innanför pannan fortlesde minnet af de förflutna dagarne och förrådde sig genom ett hastigt leende kring läpparne, hvilka framhviskade de fromma orden. Öfvergången var alltför hastig från den mest uppsluppna glädje till ångerfull förkrosselse, från den sprittande fandangon, som dansades ännu vid midnatt, till säck och aska vid daggryningen. Till det yttre kunde detta möjliggöras: De brokiga klädningarne lemnade rum för svarta, den leende munnen kunde tvingas att hviska fromma ord och ögat ödmjukt sänkas, men hjertat slog i samma takt som den sista dansen, hvilken i går afton hänfört det,