Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1867, sida 2

t I d j j dertryckte han dock snart, ty ute på gatan visade han åter sitt vanliga glada ansigte, och då han der träffade en bekant, tog han honom under armen och skäms tade med honom öfver den nu afslutade karnevalen. Ännu länge ester sedan Pertena lemnat huset sutto de båda unga tysta och orörliga i Lydias ram, ty det föreföll dem båda som hade fremlingen, hvars steg de sjj längre hörde, stått der utanför och lyssnat. Slutligen gick Rafael fram till dörren, öppnade den, och Lydia drog en suck af lättnad, då hon förvissades att den ovälkomne gästen verkligen hade aflägsnat sig. — Hvad kunde den menniskan vilja? sade hon nästan ofrivilligt. -— O, hvad jag är tacksam för att ni icke lemnade mig ensam med honom; jag var riktigt rädd för honom. — Verkligen? skämtade Rafael; — men troligtvis utan skäl, ty han hade säkert intet ondt i sinnet och ville endast få närmare reda på hvad ni visste om tjufvarne. — Och tror ni verkligen att han menade ärligt? — Det är en annan fråga, och jag kan ej säga något godt om honom, ty vårt första möte egde rum under ganska egna förhållanden. Jag litar ej på den menniskan, och oaktadt han uppträder här i goda kretsar, skulle jag dock tro honom vara i stånd till det värsta. — Besynnerligt, sade Lydia, — jag tyckte detsamma, och dessutom föreföll hans röst mig så bekant, som hade vi fören gång sammanträffat med hvaran dr