Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1867, sida 1

— — — — — — — ligen kunde hon ej längre göra någon hemlighet deraf, och hon meddelade nu Lydia, hvars siste besökare nyss hade aflägsnat sig, att den karl, som slagit henne till marken, var en mulatt. Detta kunde visserligen betraktas som ott spår, men huru kom den hvite bland mulatterna? Till klockan tre på eftermiddagen hade en polistjensteman låtit anmäla sig hos henne, — klockan två kom Rafael, och med dem kunde hon då rådgöra, Sjelfve presidenten, eller snarare hans gemål, hade på morgonen låtit efterfråga huru Lydia befann sig, och om ej gårdagens förskräckelse medfört några menliga följder för henne. Derjemte lät den höga damen helsa att hon snart hoppades att personligen kunna uttala sitt beklagande af denna obehagliga händelse. På elaget två inträdde Rafael hos Lydia, men innan han kunde yttra ett ord om olyckan, utbrast den lifliga flickan: — Hallt, min ärade sennor, jag vet redan att ni är utom er deröfver, att rå försummat de ögonblick, hvarunder tjufvarne bröto sig in hos mig! Ni hade annars kunnat offra ert lif, för att — — — Sennorita! sade Aguila förebrående. — Och hvarför inte? skämtade den unga flickan, — jag har redan otaliga gånger hört detta i dag, och det faller al sig sjelft att ni ämnade säga mig det. Men vi hafva allvarsammare saker att afhandla, och jag vill ej förspilla tiden, emedan vi kunna störas i hvarje ögonblick. (For fs.)