Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1867, sida 1

dant brott ej kunde hafva blifvit begånget af en infödd peruaner; det hade varit fremlingar, han ville våga sitt hufvud derpå, ty landet hade på senare tider blifvit öfversvämmadt af fremlingar, och de hade derigenom blifvit öfverraskade af brott, hvilka de förr icke ens hade känt till namnet, — Ni glömmer, sennor, att jag sjelf är en fremling, skämtade Lydia, — och måste således äfven inregistreras under samma klass. — Men, sennorita, huru kan ni göra mig en så förfärlig förebråelse? utbrast Desterres verkligen bestört, ty han hade i sin ifver glömt att Lydia var fransyska, — hon talade ju spanska så väl som en infödd peruanska. — Är ni en fremling för oss här? Hafva vi behandlat er som en fremling? Nej, i sanning icke! Vi anse er såsom fullkomligt naturaliserad, och — tillade han med en djup suck, — ännu har jag icke uppgifvit hoppet att vinna er åt oss, och Peru skall då blifva stolt öfver sin sköna dotter, Desterres skulle hafva fortsatt länge på detta sätt, men sennor Benares och direktör Montfort läto nu anmäla sig, och emedan han hade sina skäl att ej sammanträffa här med den förstnämnde, så afbröt han samtalet, förklarade att han nu genast skulle vidtaga åtgärder för bofvarnes ertappande och hoppades att snart bringa henne gynnsamma underrättelser, kanske till och med kunna återlemna det bortröfvade. Högst komiskt var det sätt, hvarpå monsieur Montfort, en liten, löjlig figur, gaf luft åt sin harm. Han hoppade och sprang omkring i rummet, bragte sin frisyr i full