Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1867, sida 1

ändrad; öfverdådet, som under morgonen der varit förherrskande, hade nu försvunnit. Öfverallt stodo små grupper af samtalande personer, och emedan ingen af herrarne kände någon nyfikenhet att erfara innehållet af dessa samtal på gatan, och de ej kunde ana att det rörde för dem dyrbara personer, samt Deringeourts våning äfven förblef tillsluten, så drogo de sig efterhand tillbaka för att försöka sin lycka på andra håll. Det ansågs som en slags artighet att denna dag leverera en liten fäktning med de damer man kände, eller att åtminstone visa sig, ty det var en slags visit, men hvilken blott kunde afläggas från gatan. Denna dag blef rånet föga kändt, ty så länge det yar ljust lemnade ingen sitt hus, — utom de unga män, som ville deltaga i upptågen. Men då solen försvann pch lyktorna tändes, hade denna vilda karneval nått sitt slut. Prydliga masker genomkorsade staden på alla håll, och man tänkte ej mera på att begagna vatten och ägg som kastvapen. Man skulle hafva ansett det såsom utomordentligt taktlöst. Men nu, då fruntimmerna åter spredo sig öfver staden, ilade ryktet om-det i dag hos den unga skådespelerskan föröfvade nidingsdådet som en löpeld genom Lima och framkallade allmän harm. Alla herrar, som kände Lydia, erhöllo knappt denna underrättelsa förrän de strömmads till Deringeourts för att bevisa henne sitt deltagande; men ingen blef emottagen, icke ens Rafael. Lydia satt inne hos Deringcourts vid Adeles säng för att vårda väninnan och lät helsa alla, som skickade in sina kort, att det skulle glädja henne att