Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 mars 1867, sida 2

lid för att der efterforska något spår. Hi varseblefs genast vagnen, och efter någrs med de närvarande vexlade ord erfor patrullens anförare att det var samma åkdon, som hade hitfört tjufvarne. Ögonblickligen omringades vagnen och kusker anbefaldes att redogöra för sig och dem han hade kört. För sig? Han var kusk hos en sennor i staden, som höll hyrvagnar, och denna förmiddag hade han blifvit anropad på gatan af de maskerade samt genast erhållit betalning för tre timmar för att långsamt köra dem genom gatorna, såsom det brukades under karnevalen. Hvad gjorde de derunder? Hvad angick det honom! Fanan var icke ens hans utan tillhörde de försvunna; — han var ingenting annat än kusk, och hans betalta tid var förbi sedan han väntat här ännu en half timma. Derefter ämnade han köra sin väg. — Hvad brydde han sig om maskerna? Man kunde ej erfara något vidare af karlen, och hvad han sade var äfven högst sannolikt; huru kunde han annars vänta här och afvakta polisen, ifall han stod i något förhållande till tjufvarne? Officeren antecknade emellertid hans namn och numret på hans vagn, och han anbefaldes derefter att fara sin väg, emedan hans kunder svårligen skulle återkomma. Sedan Deringcourt och Bertrand satt polisen i rörelse, hvarefter de sjelfva ej cunde göra något vidare åt saken, skynlade de tillbaka till huset, för att der få värmare reda på hela förloppet. Lydia ar dervid den enda, som kunde lemna lem några uppgifter, ty ehuru Adåle emelertid hade återhemtat sig i sin moders mar, och sjelfva mulattskan satt upp