Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 mars 1867, sida 2

ste hafva varit syllda med ättika, ty de förblindade honom nästan; han knuflades åt sidan och hörde huru flera flyende ilade förbi honom. — Håll, tjufvar! skallade det från huset, och Bertrand beherrskade sin smärta samt fattade i strupen på den siste, som ville skynda förbi honom; men en skarp knif skar honom öfver handen, och då han dervid släppte sitt tag, skuflades han åt sidan och den flyende ilade efter sina kamrater. Bertrand hade endast ett stycke brekigt kattun af den maskerades kåpa qvar i högra handen. Uppe hos Deringcourts och i Lydias rum hade emellertid ett uppträde egt rum, som ej på minsta sätt passade till karnevalen. De båda unga flickorna, understödda af mulattskan, afvärjde först de maskerades anfall från vagnen så länge som möjligt, men då de anfallande dretvo skämtet något för långt och ej på minsta sitt skonade damerna, utan slungade äggen met deras hufvud och ansigte med en sådan kraft att ett dylikt kast verkligen smärtade, drogo de sig tillbaka från fönstren, hvilket var ett vanligt tecken att man önskade ett vapenstillestånd. Det högljudda skrattet och de särskildta ropen från gatan förrådde emellertid snart, att fremlingarne ännu icke hade uppgifvit striden, och mulattskan skickades till fönstret med ett ämbar för att försvara det. Vi veta redan huru hon blef emottagen, och Lydia ropade: — Det är troligtvis senvor Benares med . fI.Pp. 1, 11: jig Sul Judd lagen för honom! — Jag skall ropa pappa, sade Adele