sabbat följer en så vallad frimåndag. JYrkade derför bifall. Grefve Henning IIumilton ville bemöta den uttalade farhägan att man kunde blifva beskyld för missaktning för religionen genom förslaget om helgdagarnes boriiagande. Tal. erinrade att ett liknande förslag längesedan blifvit gjordt af en numera afliden höst aktad person; trodde att man kunde vara af ol åsigt om samma sak och likväl bögakta hvara . Tal. hade väl funnit annandagarne här och der missbrukas, men såsom allmän regel likväl icke mer än andra helgdagar. Der så skett, !5s felet sannolikt hos dem som borde vaka öfver tjenarnes sedlighet, i underlåtenhet att bereda folket tillfälle att genom läsning e. S. v. rätt begagna dessa dagar. Der så skett, hade tal. ej fur nit något missbruk, utan ansåg tvärtom att just : hetsklassen, mot! hvilken klagomålen i allmänhet höj företrädesvis firar helgdagarne på ett värdigt sätt. Sannolikt hade motionären noga betänkt sitt förslag innan det framlades, emedan saken vore af för stor vigt att behandlas lättsinnigt: och om utskottet fullständig redogjort derför, och motionären inga andra skä haft, än hvad af betänkandet syntes, så ansåg tal. saken gan svag. I England hafva visserligen flere helgdagar blik it borttagna, men också erinrade tal. huru katolicismen på sednare åren der gjort större framsteg än kanske på något annat håll. Ett af skälen dertill vore utan tvifvel att folket icke fann religiösa behof tillfredsstäldt inom sin egen kyrka, utan sällar sig dit, der detta behof kan uppfyllas. Man borde derför ta på annandagarne inom en kyrka, hvi vår icke öfverflödar på tillfällen till religionens utöfning. Yrkade bifall. Hr von Koch instämde med bår lare och ansåg d på hvad man hy om det al!Imämm tän Tal. hyste refö rs och eus religiösa öfvetyge ISe, fann skilja mellan fördom och tro och an otillbörligt att beskylla någon för att sty af fördomar; vore sjelt icke fri derifrån och kunde icke angifva något förnuftsskäl hvarför tal. fann en del af motionen stötande och gillade en annan del. Talis erfarenhet såsom Stockholmsbo var, att två helgdagar i vad ej verkat väl till uppnående af ändamålet med en helgdag. I England hade helgdagarnes antal blifvit något inskränkt, men der firas också sabbaten och helgdagen mycket allvarligare än t i katolska länder. Att bristen på helgdagar förorsakade den anmärkta öfvergången till katolicismen, var ett misstag, emedan dessa aflall förekomma hufvudsakligast inom de högre klasserna. Lör de jä re klassernas affall 1 i landet fruktade tal. ej; och katelska kyrkan hade här på de sista 50 åren icke ökats, snarare tvärtom. Ful. var oviss om förslagets mottagande i andra kanmaren kunde anses såsom ett uttryck af allmänna meningen inom landet, då frågan ej varit diskuterad på omkring 40 år, och icke snarare endast visade hvad representanterna inbilla sig vara den allmänna meningen. a sidornas taAtt den tjenande klassen skulle vara ovillig att få några flere arbetsdagar, var ganska klart; men detta kunde ju lätt hjelpas på annat sätt. Tal. rkade återremiss för antagande af ett förmedingsförslag, af innehåll att då tre helgdagar å rad inträfta, de två indragas såsom helgdag: r, men att gudstjenst likväl bör) hållas, om kyrkostämman ej annorlunda be sluter, samt att tjenare på dessa dagar ej må åläggas annat arbete än som är tilllåtet på helgd. Hr C. Dickson trodde icke att opinionen vore mera emot annandagarnes borttagande än emot tredjeoch fjerdedagarnes, och ansåg, tvärtemot en föregående talare, religiositeten icke vara större här än i andra länder, tvärtom. Tal. älskade visserligen ett religiöst lif, men också dem hvarje kristen tillkommande friheten att göra huru man önskar, och hade i detta afseende icke upptäckt något annat bud än att hålla den 7:de dagen helig. Tal. ville icke hindra någon att gå i kyrkan andra dagar, men vill icke heller onöligtris hindra någon från att arbeta, och önskade få bort helgdagstvånget len, som ej vill hålla helgdag. Önskade derför återremiss, i syftning att borttaga annandagarne och Marie Bebådelsedag. Hr GC. Ekman osgaf en förklaring i anledning deraf att ordet fördom. som tal. begagnat, blifvit oriktigt uppfattadt. Trodde visst icke att det religiösa lifvet besordras genom helgdagarne samt anförde huru i Wärtemberg, der katolska och lutherska områden funnos om hvarandra, tal:n i de förra med sina många helgdagar alltid funnit osnygghet, fattigdom 0. s. v. Förnyade sitt yrkande om återremiss. Frih. A. C. RucCt hade i utskottets betänkande funnit två hufvudskäl emot förslaget: ett religiöst och ett statsekononliskt, hvartill tal. lade ett tredje: solkopinionen. Tal. trodde att sedligheten ut2.jorde ett stöd och grund för det religiösa lifvet, och man borde derför vidtaga åtgärder för dess befrämjande. Men frågan vore just om detta skedde genom annan rne, som tal. funnit i allmänhet mera användas till nöjen. Behofvet af annandagar i glest bebodda landsorter kunde hjelpas med en eftermiddags-gudstjenst eller ock de r. I Skotland e borttagne, men rarligare än här, allt affä nrade från utan att dess äro alla helgde sen vida all ga ornvägstäg a är helt och hållet annadt. Ta sin barndom, hurn folket, då tre he stötte tillsammans, var alldeles förvilladt och öfverlemnade sig åt dryckenskap vida mer än nu. — I afseende på den sta ts-Ckonomiska sidan af saken hade motionären utan tvifvel räknat mycket för högt, men hans beräkning visade emellertid behofvet och nyttan af den föreslagna åtgärden. Talet om folkopinionen kunde bemötas med frågan, hvad folket tänkte då tredjeoch fjerdedagarne borttogos, hvilka i tal:ns barndom alltid användes till lek och nöjen. Tal. anmärkte såsom ett misstag tron att katolikerna hafva så många helgdagar. De hafva messor och gudstjenster, men icke så ofta påbjudna helgdagar. Tal. anslöt sig i hufvudsak till hr Kochs förslag och yrkade återremiss. Hr Stockenfelt instämde kortligen med hr Nisser. Hr Nordströv: Mlurade att frågan tillhörde kyrkomötet, såsom hvilande på dogmatisk grund och talade för bifall till utskottets hemställan. Hr Beckman och grefve H. Hamilton replikerade några anmå ngar i anledning af deras föregående yttranden, hvarefter Hr v. Möller erinrade att åtminstone i en stor del af södra Sverge annandagarne icke kunna ersättas genomeftermiddagsgudstjenst, emedan hvarje prest der får i allmänhet predika i två kyrkor.