Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1867, sida 2

spektera dessa åsigter samt ej lagstifta i en a, som uteslutande borde bestämmas af folkets allmänna uppfattning. Säsom skäl till helgdagarnas utdömande hade anförts, att en och annan sådan blifvit missbrukad; i analogi härmed kunde man äfven hafva skäl att utdöma Söndagarne, hvilka jemväl ofta missbrukades. Af sådana med flera anledningar yrkade talaren bifall till utskottets hemställan, som äfven understöddes af biskoparne Björck och Beckman, hvilken sednare ansåg den föreslagna förändringen lika litet komma att lända församlingen som dess presterskap till fromma. Bättre vore enligt dessa talasres äsigter, att man lade sig vinn derom, att helgedagar firades med mera andakt än nu oftast är fal Utskottets hemställan försvarades äfven af hrr iv. Möller, Nordström och grefve Henning Hamilton, hvilken sistnämnde, efter en vidlyftig granskning af de skäl, hvarpå motionären grundat sitt kom till det resultat, att desamma befunrdeles svaga. h. 4. C. Raab trodde visserligen att religionen borde vara grunden för all sedlighet, men hyllade dock ej den åsigten, att antalet helgedagar i något afseende befrämjade religiositeten, utan tvärtom. Med hr von Koch instämde talaren deruti, att frågan borde äterremiteras till utskottet i det syfte, att helgedagarnas firande med gudstjenst mättegöras beroende på vederbörande kyrkostämmors beslut, men önskade åter, att Marie idelsedag måtte förflyttas till en Söndag. För återremiss talade ytterligare hrr Ch. Dicksom samt v. Storkenfelt. hvarefter utskottets hemställan af kammaren bifölls, dock först efter vote, som utföll med 49 röster mot 25, som voro återremiss. — Derefter drogs Statsutskottets utlåtande n:o 12, med hemställan om afslag å kongl. prop:n om I befrielse för löjtnanten L. M. Törngren från hoinom ålagd ersättning dighet i följd af ångkorvetten Orädds sammanstötning med ryska handelsbriggen Fanny. IIr Wallenberg bemötte utskottets påstående, att löjtnant Törngren gjort sig skyldig till bristanduppmärksamhet, och sökte visa, att endast bristande omdöme kunde tillvitas honom. Fö lant fel vore det ej med billighet och ri I förenligt att ådöma honom att för hela sin lifstid befinna sig i en ruinerad ställning. Ansåg, att detta fall vore sådant, att K. M haft full anledning att till riksdagen framställa det förslag, hvarj ötver ifrågavarande utlåtande blifvit afgifvet, samt i yrkade bifall till detta förslag. I I samma syftning yttrade sig hrr Gegerfelt, Tornerhjelm och Nordenfelt, hvaremot hr Fåhreus ansåg det vara af vigt, att då en förseelse, sådan som den ifrågavarande och som medfört så stora förluster, blifvit begången, densamma måtte medföra en påföljd, som vore egnad att utgöra en allpåminnelse för så väl den felande som anEtt bifall till prop. skulle derför, enligt tas äsigt, innebära ett vådligt prejudikat, hvarför han yrkade bifall till utskottets framställning. Densamma blef emellertid ogillad, hvaremot K. M:ts prop. antogs. På hemställan af hr Fåhreus beslöts, att bilasorna till statsutskottets utlåtande n:o 20 skola sättas före hufvudbetänkandet å föredragningslistan för nästa sammanträde. Derpå remitterades till Konstitutionsutskottet hrr Dicksons och Beckn. å bordet hvilande motioner rörande dels ändring i voteringssättet vid riksdagen, dels förändrad lydelse af 2S Regeringsformen, C Andra kammaren. (KL 12 midd.43 e. m.) Tortsattes föredragningen af bankoutskottets mei , ang. granskning af riksbankens styind och förvaltning. 5 2, hvari utskottet hemställer, att den afvikelse som egt rum från bankoreglementet, i det silfvervalutan under en viss tid förlidet år understigit det i nämnda reglemente fastställda minimibelopp, icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, uppväckte någon diskusslOn. IIr Hedlund sökte visa, huru vigtigt för den allmänna rörelsen upprätthällandet af bankens metalliska valuta var, samt ansåg att bankofullmäktige, om också med någon uppoffring, bort tillse, att denna valuta icke gått ner. Ett medel till ökande af den metalliska kassan hade varit att sälja innehafda statspapper och talaren önskade upplysning, om någon åtgärd till en sådan försäljning egt rum eller ej. IIr Lindström påpekade, med anledning af föregående talares framställning, hurusom enda medlet att öka den metalliska kassan vore att på utländsk marknad afhända sig innehafvande vexlar, en åtgärd som likväl icke torde lända till båtnad för någon längre tid, emedan silfret snart nog ändå skulle försvinna ur landet. Bankofullmäktige hade försökt att få sälja åtskilliga af bankens statspapper, men då detta icke lyckats, hade de sökt få pantsätta dem mot erhållande af ett kreditiv på längre eller kortare tid, hvilken sednare operation likväl icke krönts med mera framgång. IIrr Kock och Björck förordade utskottets hemställan. I 3 tillstyrker utskottet, med anledning af bankofullmäktiges åtgärd att förliden sommar höja diskontot till 7 proc. att, ehuru räntans höjning vid dåvarande tidpunkt varit nödvändig, ett sådant förfarande måtte af Riksdagen förklaras icke böra för framtiden ega rum utom i högsta nödfall. Uttalandet af en sådan åsigt ogillades af hrr Stråle, Lindström, Muren, Hedlund, Otterstrom, Larsson, Björck och v. Troil på skäl, att det vore onödigt, då man väl kunde antaga att en åtgärd, såsom den ifrågavarande, i alla hänseenden icke företages utom i största nödfall, såsom nu hade varit fallet; att det vore skadligt, att vid sidan af bankoreglementet söka binda bankofullmäktiges händer; att räntans höjande, då privatbankerna vidtagit en sådan åtgärd, vore nödvändig för Riksbanken för att i sin rörelse kunna konkurrera med de förra m. m. IIrr de Marö och Mannerskantz åter önskade, att Riksdagen måtte uttrycka den nu af utskottet framhållna åsigt. Den vidtagna åtgärden hade väl synts behöflig erhållande af silfver i bankens kassor; men då å ena sidan detta resultat icke ernåtts, och deremot å den andra inverkat hämmande på såväl jordbruket som andra näringar, borde man väl söka att göra allt, för att om möjligt, förebygga dess upprepande. Genom att alltid bibehålla samma räntefot skulle Riksbanken tvinga de privata bankerna att nedsätta eller åtminstone icke höja sitt diskonto. . IIr Hierta fann ingenting förödmjukande i utskottets bemställan, genom hvilken utskottet, på amma gång det erkände åtgärdens behöflighet, endast uttryckte en maxim. IIr Björck uttalade särskildt sin på erfarenhet grundade åsigt om omöjligheten tör Riksbanken att bestimma privatbankernas räntefot, hvartill skälen voro tvänne nemligen dels att Riksbanken hade för få medel att disponera till de stora näringarna, hvilka likväl ovilkorligen bestämde räntan, och dels det, att bankens försträckningar icke voro bestämda på så korta tider, att indragningar vid behof kunde försiggå och verka välgörande i rättan tid. Efter slutad diskussion och sedan efter votering kammaren med 105 röster mot 53 beslutat att icka uttala den af utskottet i dess sluthemställning framhållna åsigt, lades den ölriga delen af punkten till handlingarna. må —2 Konstitutionsutskottet har uti ett i Onsdags afgifvet betänkande (n:r 3) förklarat, att en af hr Per Nilsson från Kristianstads kt motion rörande kronobrefbäringsIla