ende, som visste att egentligen han stod bakom det hela, var så bunden vid honom genom blodets band, eller snarare genom hoppet om ett kommande, att han från det hållet ej behöfde frukta den minsta fara. — Och hvad säger er bror om saken? afbröt honom plötsligt Franco, i det han stannade framför honom och fixerade honom. — Min bror? utbrast öfversten förvånad. — Men tror ni dä, för Guds skull, general, — anser ni mig så lättsinnig ati jag skulle yppa nägot dylikt för min bror, som väntar allt af den nuvarande presidenten? Då voro vi på förhand förlorade. — Men er egen bror skulle väl icke förråda er? — Tror ni det? Ian skulle kanske nedlåta sig till att förut gifva mig en lätt vink att lemna Peru så fort som möjligt; men det hade också varit allt, som jag kunnat vänta af honom. Deremot att han ingenting vet ger mig större trygghet, ifall vår plan skulle misslyckas. — Ni talar som vore ni nästan öfvertygad om dess misslyckande, sade Franco otåligt. — Jag fruktar att jag sjelf har varit alltför öppen mot er alla och får kanske slutligen ensam plikta derför. — Frukta ingenting, general, sade öfversten och steg upp från soffan; — ingen har något bevis emot oss båda, och lyckas vårt företag, såsom jag fast hoppas, så äro vi just de, som draga fördelen deraf. Räkna ni på att vi redan i öfvermorgon qväll äro ombord på ångaren, med tre andra armerade fartyg efter oss, samt på väg till Guajaquil. Öfverraskningen derstädes blir redan en half seger för oss,