Om landsböfdingetjensternas indragning och lönernas besparande åt statsverket. (Motion af hr O. B. Olsson.) Den svåra penningekris, den stagnation i handel, industri, näringar ochfrörelse, som under några år tryckt och — ingen yet huru länge — fortfarande trycker vårt fattiga fädernesland, borde åtminstone hafva lärt oss att två saker äro oundzängligt nödiga för vårt svenska folk, så vida det icke skall gå en säker och allmän undergång till mötes, och dessa saker äro efter min uppfattning arbete och sparsamhet. Detta torde utan motsägelse erkännas af alla, men allmännast tänker man blott nedåt, ar på arbete af den, som hvarje afton lägger sig med uttröttade lemmar, och sparsamhet af dem, som knappast hafva sill och salt till potäterna och ofta sakna brödet för dagen. Man glömmer allt för ofta att se uppåt till samhällets höjder, der om någonstädes arbete och sparsamhet äro af behofvet högt och oafvisligt påkallade. Nya embeten inrättas hvarje år och löneförhöjningar påyrkas vid hvarje riksdag, embetsmännens antal tillvexer med förvånande hastighet och få torde väl de länder vara, som med så ringa folkmängd och så klena tillgångar hafva en sådan löntagande embetsoch tjenstemannaskara, som det fattiga Sverge. Öfverallt göras dessa frågor: äro alla dessa gamla och nya chefsbefattningar af landshöfdingar, biskopar, presidenter, general-direktörer Åc. c. af behofvet påkallade, hafva de alla arbete motsvarande sina dryga löner och äro Sverge i stånd att underhålla en sådan embetsmannalyx? Allmogen kan icke fatta annat än att dessa frågor i de slesta fall måste besvaras med nej. Den har under förgångna tider sett, att landshöfdingar och biskopar kunnat i åratal uppehålla sig vid riksdagarne, den har sett dessa tjenster under långa tider vakanta och funnit att ärendena ändå gått sin vanliga gång — och den har vidare, efter sitt sätt att se, gjort den slutsats att dessa dyra embeten måtte vara för samhällets bestånd temligen öfverflödiga. Man torde vara berättigad till det hopp, atticke allenast höglofliga statsutskottet utan äfven representationens båda kamrar skola vid innevarande riksmöte fästa skäligt afseende på landets finansiella betryck vid förekommande frågor om beriljande af nya eller förhöjande af gamla anslag, men det oäktadt torde det vara den enskilde representantens pligt att påkalla de utvägar. som möjligen kunna upptäckas, till någon lindring i de ständigt vexande statsutgifterna och dervid se till om icke under det ständiga tillskapandet at nya tjenstemän något embete af de gamla skulle kunna utan fara för samhällets bestånd möjligen indragas till besparing för statsverket. Ett sådant embete synes mig landshöfdingarnes vara. Gerna medgifves att tider hafva funnits, då det var nödigt å ena sidan för konungamakten att hafva en representant, ett pålitligt ombud, i hvarje landsort för att bevaka regeringens angelägenheter och å andra sidan för de serskilda orterna att hafra en herde och ledare för ortens kummunala angelägenheter och en förespråkare inför konungatronen till frambärande af ortens allmänna önskningar och behof. Men förhållandena hafva ändrat sig, regeringen behöfver icke med misstrogna blickar bespeja allmogens företag. Landstingen taga de allmänna kummunal-angelägenheterna om hand och riksdagsmännen från hvarje ort äro i tillfälle att på konstitutionelt sätt framhålla allmogens klagomål, så att de kunna uppmärksammas äfven på högsta ort. Utan att anföra de mångfaldiga skäl, som kunde framhållas för mitt förslag, vågar x således, på grund af det i korthet anförda och för påpekande af åtminstone en utväg till besparing, vördsamt föreslå: att landshöfdingetjensterna i mån af nuvarande innehafvares afgång måtte indragas och de åt dem anslagna löner statsverket besparas. Om remiss till vederbörligt utskott anhålles.