loper den namnda nervtråden utan atbrott ända till nervsystemets centralorganer, hjernan eller ryggmärgen der den öfvergår i en annan ändapparat, en ganglii-cell. Det iär på dessa ganglii-celler som viljan spelar liksom på tangenterna af ett piano. Hvarje anslaget accord motsvaras af en sa kombinerad muskelrörelse. E Den sålunda i all korthet och allmän-1 het beskrifna muskeltråden med sin nervse utgör det elementära rörelseorganet, och en a muskel är blott sammanfattningen till etts gemensamt helt af en viss mängd sådana, hvilka vid viljans inflytelse eller genom någon kemisk eller physikalisk retning på nerven samtidigt utföra sina rörelser i ett tempo likasom en väl öfrad trupp soldater, hvilka manövrera såsom en man, liksom man ryckte på en tråd. Muskeltråden åstadkommer nu rörelsen derigenom att den kontraherar sig, d. v. s. den förkortar sin längd, men vinner i samma mån i tjocklek, så att dess kubikinnehåll förblifver ungefär detsamma. Genom denna förkortning af muskeln närmas dess fästepunkter till hvarandra, hvilket är den enkla principen för all vår rörelsemekanik: genom dess tillväxt i de öfriga dimensionerna är det som en arbetande muskel synes liksom svälla, och stämmas hårdare och fastare än eljest. För utförandet af dessa rörelser behöfver nu emellertid muskeln lika väl som ångmaskinen en ständig tillförsel af vissa kemiska, kolhaltiga ämnen och det genom den densamma ständigt strömmande blodet ur den källa, hvarur den hemtar näring för sitt arbete. I sjelfra verket eger inom den arbetande muskeln en liflig kemisk! förbränning rum. Detta organ upptager ur det genomströmmande blodet syre och återlemnar åt detsamma kolsyra jemtel, andra produkter af en ofullständig förbränning. Muskeln är en af organismens! förnämsta härdar för kolsyrebildning och värmeutveckling. Hvem har icke ansträngt l sina muskler och utfört våldsamma rörel-3 ser, som för åskådaren måhända förefallit både omotiverade och löjliga — blott i det lofliga ändamålet att hålla sig varm? Hvem har icke erfarit, att denna motione-, ring gjort samma värmande effekt, som en trefligt sprakande brasa; men hvem har så noga tänkt efter att han med sina rörelser, detta sitt arbete i luften, just i ö sjelfva verket antändt en brasa i sin egen ; 1 1 ( q H — 2W;z—ö— — — — (— — — —6 —— — — T — — ID FR — kropp. brännt upp en del af sin egen lekamen och värmt sig dervid? Detta är dock, om vi se saken rätt i ögonen, den rena osminkade sanningen. I Utan tillförsel af syrgas och nytt brännmaterial kan muskeln icke göra sin tjenst, och när förrådet är slut, upphör dess kontraktionsförmåga. Muskelrörelsen, likasom lokomotivets, är sålunda i sista hand bunden vid en kemisk förbränningsprocess — och möjligheten är gifven här liksom vid ångmaskinen att beräkna huru mycket kol som behöfver förbrännas för att åstadkomma ett visst qvantum arbete. Man må derföre icke föreställa sig, att i den icke arbetande muskeln all kemisk omsättning upphör, tvertom fortgår oupphörligt förbränningen deruti. IIOS de varmblodiga djuren och menniskan är muskeln till den grad beroende af ny tillförsel af brännmaterial och syre, d. v. 8. tillförsel af arterielt blod, att, om denna tillförsel afskäres, muskeln inom några minuter förlorar sin kontraktionsförmäga. Muskeln blifver då styf och stel, derigenom att muskeltrådarnes flytande innehåll koagulerat och antagit en konsistens, liknande hvitans hos ett förloradt eller hårdkokt ägg. IIos de s. k. kallblodiga djuren är förhållandet ett i viss mån annat. Deras muskler kunna, skiljda från den öfriga organismen, lefva i flera dagar, men under denna tid fortgår likväl den normala förbränningen, fastän mindre lifligt, på alla punkter af deras massa — de upptaga syre och afgifva kolsyra under utveckling af värme. Muskeln i sin hvila är således att förlikna vid ett lokomotiv, som står eldadt i sitt stall, färdigt att i hvarje ögonblick sätta i gång rörelseförmägan, och dess ssysikaliskt-kemiska vilkor finnas sålunda nos muskeln sjelf för handen, men den rörer sig dock ej, förrän impulsen till rörelse från nerven utgår. Nerven är den shäfstång, hvarmed maskinisten öppnar elller sluter den ventil, genom hvilken maskinen efter behag kan sättas i gång eller stoppas. I ett sådant tillstånd af måttlig seldning kan man bibehålla en vehikel vid normal kontraktionsförmåga ganska länge. (Det har visat sig, att man vid omkring 0 gr. Cels. (men icke under — 5 gr. Cels., då innehållet koagulerar) kan bevara en grodmuskel vid lif i 10 dagar, och det finnes intet skäl, hvarföre ej detsamma skulle s(kunna lyckas ett år genom att försätta den i ett minimum af ämnesomsättning. Bland de produkter af en ofullständig t I förbränning, som af den arbetande muskeln lemnas åt blodet — och hvaraf en hel lång rad kunde uppräknas — vill jag endast nämna mjölksyran, så kallad emeil dan det är på den det beror att mjölken ,Iblir sur. Den hvilande muskeln har en 5 neutral kemisk reaktion, men den arbe-I tande deremot en sur och detta beror på -I bildad mjölksyra. Denna mjölksyra är n också hufvrudorsaken till ett fenomen, som -Ji korthet torde böra omnämnas X — 1 D 1 —