Nutidens fysiologi. (Forts. från gårdagsnumret.) Fysiologien förutsätter anatomien såsom en nödvändig hjelpkälla. De enskilda organerna måste särskildt och i sitt sammanhang grundligt studeras — först sedan detta är gjordt, är det möjligt att med framgång studera deras lifsyttringar. För att sätta ett lokomotiv i rörelse måste vi nödvändigt elda i dess ugn. Denna eldning är en kemisk process, som visendiligen består deruti, att den atmosferiska luftens syre förenar sig med det i ugnen inlagda kolet. När nu en syrepartikel vid lämplig temperatur träffar en kolpartikel så förena de sig till följe af ea mäktig attraktionskraft, eller, som det på konstspråket kallas, kemisk frändskap, med hvarandra till den allmänt bekanta gasformiga kropp, som vi kalla kolsyra — densamma, som innehålles i skummet i öl eller porter, perlorna i sodavatten eller champagne. Vid denna förening af syre och kol utvecklas värme, som i sin tur förvandlar vattnet i ångpannan till ånga, hvilken nu genom sin mäktiga expansionskraft sätter lokomotivets häfstinger och hjul i rörelse. Här är det således i sista hand en kemisk process, som åstadkommer ett mekaniskt arbete. Kolet innehöll i sin kemiska frändskap till syret ett förråd af kraft, som genom förbränningen gjordes till godo och åstadkom en effekt, uträttade ett arbete jemförligt med flera hästars än någonsin en konung spänt för sin vagn. Men när kolet brunnit ut, stannar maskinens rörelse, liksom ett urverk stannar, när lodet gått ned. Ingen mekanism är i stånd att utveckla mer kraft, än som blifvit den utifrån gifven i samma eller annan form. Den länge närda drömmen om ett perpetuum mobile, på hvars förverkligande så mycken tid och så mycken snillekraft blifvit onyttigt förspillda, är således en af den nyare mekaniken bevisad omöjlighet. Huru förhåller det sig nu med de lefvande organismerna? med menniskokroppen? Är icke den ett sådant perpetuum mobile, eller behöfver äfven den ständigt förses med nytt förråd af kraft för utförandet af sina lifsfunktioner? Om xi finna en menniskokropp liggande å marken, så kunna vi på något afstånd icke afgöra om den är lefvande eller död. Vi träda närmare — då sågo vi att han lefver. Rörelsen betraktas sålunda såsom eit tecken till lif. Men lokomotivet rörde sig ju äfven och vi funno orsaken till denna rörelse i den kemiska förbränningen af kolet i ugnen. en kort betraktelse af rörelsen och dess verktyg hos delefvande organismerna skall måhända aldra bäst upplysa oss om det sökta förhållandet. . Den ojemförligt vanligaste formen af rörelse inom den organiska naturen är muskelrörelsen. Hvarje menniska vet ju hvad kött är; men de flesta tänka sig förmodligen köttets väsendtligaste nytta bestå deruti att såsom en mer eller mindre smaklig anrättning ingå i vår dagliga föda och utgöra , piece de resistance på vårt bord. Häruti ligger ingenting ondt; men hur vigtig denna köttets roll såsom födoämne onekligen än må vara, så har det dock i naturen en ännu vigtigare uppgift. Köttet är nemligen det rörelseverktyg, hvarmed djurverlden utför så många de underbaraste konststycken, ända från den kriälande maskens slingringar i sanden, till örnens djerfva flykt — från barnets stapplande steg till lindansarens eller dansösens konstproduktioner. Afvenså rörelserna i smått inom vår egen kropp, såsom andetagens jemna gång och hjertats en. sormiga slag, anletsdragens växlande spe och tungans snabba rörelser. Allt dett: är muskelrörelse — det är köttets arbete Om vi närmare undersöka en bit kok eller rått kött, så finna vi, att den låte sönderdela sig i en mängd af fina tråda — och dessa i ännu finare. Dessa kött trådar äro muskelns enklaste morphologi ska elementer. Skärpa vi nu vårt ög: med ett godt mikroskop och undersöka v sålunda vidare med skicklighet, ihärdighe ef san Ileala 08 fruna : Sth