Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1867, sida 2

— Apropos, hur mår min lilla landsmaninna i staden? — Bra. Jag var hos henne i går för att tacka henne. Det är hon, som förskaffat mig audiensen hos presidenten. — En präktig flicka! Nå i morgon och öfvermorgon har jag ej tid, men derefter kommer jag in för att besöka den franske konsuln och helsar då äfven på hos henne. — Men har ni tänkt på att karnevalen börjar i morgon? sade Rafael. — Oafsedt att ni derunder knappt kan passera en gata, skall ni troligtvis icke träffa konsuln i Lima. Vanligtvis hålla de flesta sig instängda i husen under dessa dagar, men nu ämnar, efter hvad jag hört, hela la haute volde flytta ut till Chorillos under karnevalstiden. Låt den först gå förbi. — Sedermera faller det sig icke riktigt lägligt för mig, sade Bertrand, — och den fransyske konsuln tillhör ju icke presidentens spelparti; jag tror icke att han lemnar Lima under denna tid. I alla fall försöker jag. Juanita kom emot dem litet blek och medtagen. Hon var äfven nu orolig och upprörd samt bad Rafael att åtminstone icke rida omkring ensam härute, emedan han ju hade sett bevis på att man eftertraktade hans lif. Men den unge mannen skrattade deråt. Det var fegt pack, som ej vågade ett öppet anfall, dessutom var han väl beväpnad, och nattetid, — nå väl, han ville lofva henne att derunder icke åter härute sätta sig vid ett upplyst, öppet fönster. Vidare hade han ju ingenting att befara, och han bad henne ej vara orolig för honom. Juanita måste lugna sig dermed; men då han tog afsked at henne för att åter