Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1867, sida 2

indra kammaren och Bevöringslagen. Andra kammaren har, genom sitt nyligen fatade beslut att afslå Kongl. Maj:ts proposition anående en ändring i beväringslagen, enligt vår anka iklädt sig ett stort ansvar inför nationen. Denna lag medgifver, enligt sin nuvarande lylelse, konungen att, utöfver beväringens bestämda rliga vapenöfningar, uppbåda densamma under rig, eller när konungen eljest pröfvar rikets förvar det påkalla. En sådan bestämmelse kunde nåhända vara tillräcklig, om den icke afsåg ett å ytterst vigtigt och ömtåligt ämne. Men då man desinnar de stora uppoffringar, kostnader och anIra olägenheter, som äro med ett utomordentligt ppbåd af beväringem förenade, borde det icke rundra, att regeringen önskat stadgandet mera förtydbart. Det kan nemligen sägas, att rikets rsvar icke påkallat en sådan åtgärd, om riket vid tiden för uppbådet icke varit anfallet och selermera ej heller blifvit det, ställningen må föröfrigt hafva varit huru hotande som helst; och sarhågan, att en representantkammare efteråt skulle kunna komma att godkänna en sådan slutledning, torde icke vara alldeles chimerisk. Vi erinra oss ett af framlidne grefve Wirsen fälldt och på hans erfarenhet grundadt yttrande, att under krig vill man hänga krigsstyrelsen för allt hvad som icke blifvit gjordt, och under fred för allt hvad som blifvit gjordt. Den ändring regeringen begärt gick endast derpå ut, att konungen skulle ega rätt att uppbåda beväringen, när han fann omtankan för rikets säkerhet det påkalla. Förändringen kan icke a ses hafva innefattat någonting annat än ett få tydligande af författningens nuvarande lydelse. Konungens rätt i detta hänseende skulle äfven efter förändringen qvarstå såsom ett undantagsstadgande endast afseende utomordentliga fall. Regeringen bemyndigades icke derigenom mera än förut att under fredstid uppbåda beväringen för något annat ändamål än till rikets försvar, och fritages icke från skyldigheten att visa ställningen hafva varit sådan att åtgärden skäligen påkallats af omtankan för rikets säkerhet, en bevisning, som i alla fall kunde blifva svår nog. Men regeringen hade åtminstone vunnit lagstiftningens erkännande af det billiga anspråket, att dess åtgärd skulle bedömmas efter förhållandena, dana de voro, då beslutet fattades, och icke efter en utgång, som det sällan står i mensklig makt att förutse. Det gifves icke inom landet mera än en mening derom, att vår nuvarande armöorganisation icke är sådan, att vi utan förberedelser kunna med trygghet motse utbrottet af ett krig. Då Kongl. Maj:t förklarat sig icke hafva medhunnit, att till denna riksdag framlägga en ny plan för denna organisation, sedan den vid sista riksdagen framlagda icke vunnit godkännande, synes det svårligen hafva kunnat försvaras, om icke regeringen hade anvisat någon utväg, på hvilken man, under afvaktan af den nya organisationen, skulle kunna utan allt för stor våda gå den närmaste framtiden till mötes. En sådan utväg erbjuder den nuvarandeorganisationen endast med en något utsträckt öfning af beväringen. Enligt sakkunniges omdöme skulle de beväringsklasser, som undergått två års exercis, möjligen kunna efter en månads ytterligare öfning insättas i stammen, för att genast gå i fält; och vår arm( kan således, med en månads förberedelse, uppställas till en minst dubbel styrka, mot den som kan anses stridsfärdig, om denna månads förberedelse saknats. Då nu regeringen begärt, att få anlita denna utväg endast i det fall, att den politiska horisonten så förmörkades, att omtankan om rikets säkerhet så fordrade, syne regeringen i sanning hafva begärt det minsta möjliga. Icke heller lärer väl någon föreställa sig, at! ett af riksdagen taget initiativ till en ny armåorganisation skulle kunna så bedrifvas, att densamma icke allenast kunde börja att sättas i verket samma dag riksdagen slutade, utan ock vore färdig att samma dag hel och hållen tillämpas, så att några provisoriska åtgärder alls icke vore a nöden. Ett bifall till den kongl. propositionen bord hafva varit en uppmuntran för regeringen, att, on faror visade sig, icke alltför länge dröja med an litande af det hjelpmedel, som står till buds. De afslag, som nu i stället lemnats, skulle måhändursägta regeringen, om den betänker sig, så läng den ännu icke eger full och bevislig visshet on farans vidd. De få, men oersättliga, dagarna, son skulle varit tillräckliga för beväringens öfning kunna under tiden gå förlorade; och för följdern. deraf komme då otvifvelaktigt riksdagens andr: kammare att bära den drygaste delen af ansvaret Vi äro visserligen öfvertygade, att den nuva rande ministerens ledamöter icke skola, af om tanka för sin egen säkerhet, äfventyra fädernes landets; likasom vi innerligt hoppas, att något be hof att använda den ifrågasatta åtgärden ick måtte under den närmaste framtiden uppstå. Me vi kunna icke tillfredsställande förklara det sät att föra folkets talan i dess vigtigaste angelägen het, som innefattas i andra kammarens afslag den kongl. propositionen, så vida det icke grun dats på någon misstro till regeringens ärlighe eller förmåga att bedömma förhållandena. Me om detta varit anledningen till afslaget, borde det samma tydligt hafva derpå motiverats, då vi är förvissade, att konungens nuvarande rådgifvar icke hålla så mycket på sina platser, att de ick gerna skulle uppoffra dem, om dermed kund vinnas representationens bifall till de för betryg gande af landets sjelfständighet nödiga åtgärder. Vår andre kammare skall utan tvifve känna det ansvar, hvarom här är fråge hvila mycket lätt på sina skuldror, förvis sad, såsom han bör vara, om nationen tacksamhet för det fattade beslutet. De skäl, som i främsta rummet blifvit anförd för att utbyta orden: , när vi pröfre r kets försvar det påkalla, mot det af re geringen föreslagna uttrycket: när 1 finne omtanken för rikets säkerhet det på kallak — att nämligen detta sednare ut tryck skulle vara klarare och bestämdar än det förra — håller på intet sätt strecl Motsatsen är verkliga förhållandet. Para grafen, sädan den nu är, drager en til räckligt tydlig gräns för regeringens rät att inkalla beväringen, på samma gån som den medgifver samma rättighet i e utsträckning, som är tillfyllestgörande fö