4 Cc UÖ Ä — stämt, hvarjemte br Fåhrsus och grefve af Ugglas äfven antecknat sig såsom reservanter. Plena den 20 Febr. Andra kammaren. Öfverläggningen om ändring i beväringsstadgan. Öfverläggningen fördes med anledning af lagutskottets utlätande nr 33, tillsiyrkande bifall till K. M:ts p:O tion om förändrad lydelse af 10 5 i kongl. kungoreisen den 13 November 1560 angående den allmänna beväringen, Början af den pämnda Sn lyder för närvarande så: Under krig eller när eljest Vi pröfre rikets försvar det påkalla, vilje Vi till vapentjenst uppbådas etc. Enlig. förslaget skolle den erhålla följande lydelse: Under krig eller eljest, när Vi finne omtanken för rikets säkerhet det påkalla, vilje Vi ete. Derunderstrukna orden gåfvo anledning till diskussionen, i hvilken omkring 30 talare deltogo. Friherre LIiljenerante. En reservant i laga skottet hade uttalat den tanken, att ett förtydligande af den ifrågavarande vore alldeles obehöfligt, enär tillämpningen deraf väl icke komme att ombesörjas af andra än sådana, som rätt kunde uppfatta dess betydelse. I denna mening ville talaren instämma. Men han trodde icke, att det blott vore fråga om cen obetydlig lagförklaring. utan äfven om att utsträcka K. M:ts befogenhet att sammankalla beväringen. — Emenan de båda redaktionerna af 8 vore en väsentlig skilnad, i d rikets försvar icke kunde sägas Fräfva utsk ning förr än en fiende anfallit, hvaremot ,,omtanken för rikets säkerhet kunde t. ex. anses kräfva, att i de glest bebodda norra provinserna hela året om hålla beväringen i öfning. — Det vore ej lämpligt, hvarken att under form af lagförklaring stifta en ny lag, som gaf så ökade rättigheter åt regeringen, ej heller att utan strängt bestämda rättigheter gikva regeringen tillåtelse att under läng:e tid än hittills draga krafterna från jordbruket och näringarne. Statsrådet grefve v. Platen fann det i sin ordning att representationen egnade all uppmärksamhet åt de enskilda rättigheterna, men det vore lika mycket i sin ordning att regeringen, då det rörer en så vigiug fråga som vårt försvar, sökte göra hvad på henne berodde, för att undanrödja otydlighet i lagar och författningar. Tal. vore öfvertygad, att kammaren, utan afseende på om personliga intressen och trefnad deraf komme att i någon mån störas, skulle fatta det för fåderneslandet bästa beslutet, och han hade der iöre egentligen endast uppträdt för att upplysa, att intet annat blifvit afsedt med den föreslagna förändringen än ett förtydligande. Man behöfde icke frukta missbruk i denna sak, ty vapenöfningarne bestämmas icke på kommandoväg, utan i statsrådet, hvars ledamöter såsom ansvariga nog löra akta sig för råd hvarpå åtal kunde följa, och ville tal. derföre förorda bifall till den föreslagna förändringen. Hr Ahlgren föredrog den gamla redaktionen, emedan den icke lemnade rum för olika tolkning, hvilket lätt skulle kunna inträffa med den nya: och då förslag blifvit väckt om en genomgripande reorganisation af försvarsväsendet, så fann tal. intet skäl till bifall. IIr Jonas Andersson kunde icke heler inse behofvet af en förändring. Meningen i båda redaktionerna skulle vä! vara, att rättighet furnes för K. M:t att uppbåda beväringen, då riket vore hotadt af fiender. Men då detta tydligen låge i den nuvarande, då en genompripande förändring at försvarsväsendet, hvilken äfven omfattade denna fråga, stode på dagordningen, så fann tal. förändringen obehöflig för närvarande. Hr Siljeström. Vid första påseendet syntes den föreslagna förändringen ganska oskyldig, men visade sig för ett närmare skärskådande vara ganska allvarsam. Lagutskottet hade tillstyrkt den, icke derföre att den skulle innebära något mer än den nuvarande, utan för att tillfredsställa regeringens samvetsömhet, som ville undvika olika tolkningar. Man har dock blifvit lemnad i ovisshet hvari och i hvilken riktning oklarhet skulle finnas. Betraktade man båda redaktionerna, skulle man finna, att den gamla begränsade, men den nya lemnade en obegränsad rätt åt regeringen. Ty i intet ögonblick kunde regeringen underlåta vomtanken för rikets säkerhet, men dertill hörde otvifvelaktigt beväringens öfning, och derföre skulle regeringen i hvarje ögonblick kunna anse sig berättigad att sammandraga beväringen. K. M:t hade, enligt utskottets utlåtande, ansett det vara af högsta vigt att ,,vid tillfällen, då den politiska ställningen visade sig mindre luga-, i god tid kunna uppbåda beväringen. Men när hade icke på de sednare tiderna kunnat sägas, att den politiska ställningen varit mindre lugn? —I utlåtandet hade äfven den tanken blifvit uttryckt, att beväringen skulle öfvas i stammens leder, hvilken åsigt vore den ensidiga militärismens. Antoges det nya förslaget, kunde man således vänta ett ännu envisare motstånd mot den egentliga folkbeväpningen; och man borde derföre vara tacksam, att hafva fått se en skymt af Frigsstyrelsens innersta tanke. Hr statsrådet v. Ekrenheim vore tacksam mot den förste tal., som visat att den tolkning af författningens nuvarande ordalag, hvilken föranledt regeringens förslag, verkligen fanns. den neml., att regeringen då först vore berättigad sammandraga beväringen, när fienden redan låge öfver oss. Just till följd af denna tolknings möjlighet hade regeringen framlagt sitt förslag; ty då fienden vore nära att infalla i landet eller redan i fallit, då vore det för sent att börja öfningarne. Beväringen vore med krigsmaktens nuvarande organisation nödvändig, och då vore äfven dess öfning nödvändig, i fall af krig. Endast detta hade föranledt den k. propositionen, men ingalunda något begär att uppskjuta en reorganisation ar försvarsväsendet. Den föreslagna utvägen vore blott provisorisk, och kunde endast vid högst sällsynta undantagsfall begagnas, dels emedan regeringen under fredstid saknar medel, utan att lyfta lilla kreditivet, och dels emedan, då detta måste ske efter hela statsrådets börande, statsrådets ledamöter nog skulle akta sig att i otid tillstyrka en sådan åtgärd, enär det vore oantagligt, att ett så uppenbart konstitutionelt fel skulle gå oanmärkt förbi vid granskningen af statsrådets protokoner. Den nya reprecentationen behötde icke anse sie så svag i afseende på det konstitutionella ansvaret, att den behöfde befara en så grof misstydning af lagens mening. Hr P. Andersson yrkade på afslag bland annat derför, att han trodde sig derigenom bäst motsvara sina kommittenters förtroende. Hr Aug. Andersson. Svenska folket ville icke nndandraga sig något, som kunde lända till ,fäderneslandet försvar-, hvilket just står uttryckt i den gamla redaktionen, hvaremot ,omtanken för rikets säkerhet kunde få en vidsträcktare betydelse. Tal. trodde icke, att den gamla Ivdelsen blott medgåt-e beväringens utskrifning ester utbrottet af ett lig, ty det vore väl sannolikt, att man en god tid förut vore underrättad om dess utbrott; och ville man vara beredd mot ett oförmodadt anfall, så kunde man behöfva hålla beväringen i ständig öfning. Yrkade derföre på afslag. Ilr Hedengren underkände icke regeringens afsigter, men yrkade på afslag (emedan han icke u trodde, att den gamla redaktionen blott medgåfre en så inskränkt tolkning, som påstådt blifvit. Tal. ansåg beräringen behöfva större öfningar, men J3. ansåg den föreslagna ordalydelsen kunna medfora vådor, vä måjligtvis i en kommandes hand. Om representationen nu släpper ifrån sig sitt veto, så kunde en annorlunda smnad regering, som ville hålla en stor armå för att tillvinna oss en framstående politisk ställning i allmänhet, eller som hyste en såicke 1 vår nuvarande regerings, men