Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1867, sida 1

RIKSDAGEN. Bevillningsutskottets första afdelning lärer föreslagit utskottet att tillstyrka de af Kongl. Maj:t föreslagna förhöjningar i tullsatser å åtskilliga s. k. kassaartiklar. Särskilda utskottet, för behandling af hr Ilessles motion om åtgärder för afhjelpande af jordbrukarnes financiella beryck, har vid sammanträde i Thorsdaga till ordförande utsett friherre J. Schweruv och till sekreterare, sekreteraren i statistiska centralbyrån filos. doktor L. Fåhrels. Statsutskottet har i afgifvet memorial asstyrkt en af hr Wallenberg väckt motion angående godtgörelse till kamrarnes herrar talmän för de kostnader dei denna egenskap få vidkännas. Såsom motiver för asstyrkandet anföres, att nu gillande riksdagsordning uttryckligen bestämmer, om och till hvad belopp arvode af statsmedel må riksdagsman tillkomma. I 12 S B. 0. stadgas i detta afseende — fullföljer utskottet —, att riksdagsman i första kammaren eger ej att för denna befattning något arvode uppbära-; och i 23 8. af samma grundlag föreskrifves, att ,hvarje ledamot af andra kammaren åtnjuter af statsmedel ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt arvode af ett tusen två hundra, riksdaler för hvarje lagtima riksdag. Då nu 33 S riksdagsordningen uttryckligen förklarar, att talman och vice talman för hvardera kammaren skall utses bland dess ledahiöters, och det destomindre kan antagas, att de för hvardera kammaren sålunda utsedde talmän upphört att vara ledamöter af kammaren, som ingen annan i deras ställe skall till ledamot inväljas, samt det derjemte måste anses såsom ett med riksdagsmannakallet förenadt Åiggande, hvilket ingen ledamot, som dertilf erhåller kallelse, må, så länge han fortfar att vara riksdagsman, kunna, utan laga förfall, sig undandraga, så tillstyrker utskottet afslag å motionen. I en reservation, afgifven mot utskottets beslut, yttrar motionären: ,Det är icke rätt att anse hafva skyldighet att utan en sådan godtgörelse åtaga sig talmans-uppdraget endast derför, att samma personer åtnjuta lön för annat embete. Det går icke heller an att i hvarje särskildt fall anställa undersökning angående en talmans ekonomiska ställning och på denna grund bestämma, om någon remuneration skall honom tilläggas ellor icke. Valet af talmän blefve då icke beroende deraf, huruvida den valde vore för platsen den mest passande, utan deraf, om han hade råd att med ökade uppcfivingar åtaga sig en i hög grad ansträngande och ansvarsfull befattning. Man torde ock böra besinna att, då man är alltför karg vid dispositionen af statens medel fi jemförelsevis små utgifter, deraf plågar följa släpphändnet vid behandlingen af vida större frågor. Då I härtill kommer, att herrar talmän, hvilka afstått statens embetsmän