(Insändt.) Fastän redan så mycket blifvit ordadt i tidningarne om försiå kammarens beslut att sörxasta prof. Ribbivgs förslag till ändring af grundlagens 28 8, anhåller undertecknad, som bekänver sig till den judiska religionen, att i denna sak få framställr några anmärkningar. närmast föranledda af biskop Björcks yttrande. Det är ej meningen a:t här uttala nägoa ledsnad öfver förs! ota öde, som väl till en del bade sin g:uud i formella betänkligbeter, ty vi känna ej annan Jedsnad än den vi delå med hvarje anvan upplyst och för sanning och rätt varmt kännande svensk, som beklagar alt genom dylika beslut föreställningen om svenska folkets ofördragsamhet mol dem, hvilka ej tillböra statskyrkan, allt foctfarande skall råda bland andra folk. Frågan bör till dem, som ej kunna och ej skola falla, förrän rättvisan vunnit segelångt fullstävdigare, än det genom det Ribbingska förslaget, om deita blifvit antaget, hade varit saflet. Allt mögtigare skall tideas anda i deita afseende låta sin röst förnimmas, och man skall ej i längden kunna motsiå tidens sträfvande att akta individens rätt, att ej låta politiska och borgerliga rättigheter vara beroende af börd ellec bekännelse, att låta hvar och en, i mon af de krafter försynen bonom gifvit, verka till fäderneslandets väl, utan att genom orättvisa lagar hindra honom derifrån. Det är besynnerligt, att under förhandlingarne i första kammaren nästan endast Amerika iramställdes som det land, hvilket har girvrit judarne likställighet med de kristna medborgarne. En sådan fullkomlig Jikställighet eger dock äfven rum i Frankrike, Holland, Belgien, konungariket Italien, Danmark, England, i de festa tyska länderna, i den preussiska grundlagen och nu sednast i Schweiz. Tillochmed i Ryssland kunna judar erhålla embeten. Sålunda har samvetsoch. bekännelsefrihet blifvit erkänd och faktiskt utöfvad i den största delen af Europa, och judar hafva till och med varit ministrar såväl i Frankrike som i Holland. I intet af dessa länder har man ångrat, att man lyssnat till rättvisans fordringar, ej har man haft skäl till missnöje. med de judiska embetsmännen, och ej heller har folket visat sig ej vara moget för ett sådant framåtskridande. Fördomar hafva väl äfven der kunnat råda, men de hafva vikit för känslan af det rättfärdiga i, att de, som hafva lika skyldigheter, äfven böra hafva lika rättigheter, och det har öfverallt visat sig, att rättvisa lagar verka välgörande på folkets bildning