valen; likväl äro de förbjudna från femte! dagen före omröstningen. Under det planen för krigshärens reorganisation ännu icke är antagen, synes det l. vara regeringens afsigt att genom administrativa åtgärder föröka armåens styrka. Så hafva vi sett, att befallning blifvit gifven om återuppsättande af infanteriregementenas 4:de bataljon. Denna 4:de bataljon hade, på Foulds yrkande, af sparsamhetsskäl blifvit indragen. Det franska linie-infanteriet räknar på fredsfot 100 regementen, indelta i 300 bataljoner. Hvarje bataljon räknar 642 man. Den tillökning, som franska linieinfanteriet skall få genom återuppsättandet af den 4:de bataljonen, belöper sig således till 64,200 man. I fall detta äfven kommer att ske vid grenadiererna, voltigeurerna, zuaverna och de lätta afrikanska jägarne, skall tillökningen tillsammans komma att motsvara 115 regementen. ENGLAND. Det föreligger parlamentet tvenne lagförslager angående dödsstraffet, hvilka under förra årets session icko kommo till slutlig behandling. Det ena bestämmer, att afrättningarne icke vidare skulle blifva offentliga, utan inom fängelset och i närvaro af vittnen, som vore skyldiga att dem bevittna. Redan detta skulle vara ett väsendtligt framåtskridande. Det andra förslaget afser att inskränka detta barbariska straffs användande till endast få fall. Sä skulle t. ex. äfven barnamord under vissa omständigheter hafva lindrigare straff. Första läsningen af begge förslagen har försiggått, likväl icke utan det påstående, att det borde vara tid på att totalt afskaffa dödsstraffet. Hufvuddebatten brukar — som bekant är — förekomma vid andra läsningen, och denna debatt förmodas då blifva mycket liflig, helst som det förra förslaget (af sir Grey) blifvit väsendtligen omarbetadt af Walpole. Döden har nyligen afbrutit sir C. Magenis mycket verksamma diplomatiska bana, hvilken hän år 1825 började som attach i Berlin. Efter att hafva varit använd på många håll, var han ambassadsekreterare i Wien under åren 1845 och 1846; 1850 och 1851 var han der ambassadör ad interim. Ar 1852 utnämndes han till ambassadör i Stuttgart och innehade sedan samma befattning först i Stockholm och sedan i Lissabon, hvarifrån han år 1860 återvände till England. Prinsen och prinsessan af Wales skola i Maj resa till Köpenhamn, för att öfvervara det danska konungaparets silfverbröllop. En engelsk korrespondent lemnar oss en bedröflig inblick i det tillstånd, uti hvilket den bekanta stadsdelen Bethnal Green befinner sig. Denne korrespondent meddelar: PYå en rymd af 400 stegs längd och ungefär 200 stegs bredd äro mellan 6 å 7,000 menskliga varelser hopträngda i fattigdom, nöd och smuts. Inom söndriga, med trasor istoppade fönsterrutor, emellan svarta, smutsiga och bristfälliga väggar sitta vid tunga väfstolar magra uthungrade män; och sjukliga barn sitta nedböjda öfver mödosamma arbeten. Här är hufvudqvarteret för Spitalfields sidenmanufaktur. Dessa sidenväfvare äro afkomlingar af de hugenotter, som af drottning Elisabeth, sedan de blifvit förvisade sitt fädernesland, fingo rättighet att bosätta sig på fälten omkring hospitalet St. Mary, som på den tiden låg utanför Londons murar. Denna ort är nu belägen midt i ett talrikt befolkadt qvarter, men bär ännu i dag namnet Spitalfields. Och ännu i dag bära barnbarnen af dessa stamfäder de bekanta namnen Vendome, Racine, Lafontaine, Dupin, Blois, Le Beau och Montier. Ehuru klädda i trasor äro de dock stolta öfver sina fäderne-traditioner. Af förra tiders välstånd och lyx finnes för de eländiga ingenting qvar, utom en traditionel kärlek för foglar och blommor, hvilka man finner omsorgsfullt vårdade, till och med der eländet synes i sin bedröfligaste gestalt. Oaktadt mord och alla laster hafva sitt tillhåll nära detta qvarter, har ändå sidenväfvarekolonien blifvit nästan fri derifrån, och presterskapets hjelp behöfves hufvudsakligen endast för den gränslösa fattigdom, som herrskar der. En skicklig arbetare, som väfver dyrbart sammet och rika sidentyger, kan genom 12 å 16 timmars strängt arbete blott förtiena 12 shilling i veckan, många blott 7 å 8 shilling. Fruntimren äro sysselsatte med förfärdigande af garnityrer i sammet, siden eller bomull, och förtjena dermed ungefär 4 shilling i veckan. Den allt för stora nöden afhäller merendels föräldrarne från att skicka sina barn i skola, och de stackars små varelserna sitta hemma, sysselsatta med såkalladt barnarbete, som hufvudsakligast består i fabrikation af tändsticksaskar, hvaraf ett gross betalas med 212 p. Meddelaren häraf såg en liten flicka vid 4 års ålder, som redan hade ett år förtjent sin föda sjelf. Den stackars lilla hade aldrig varit utom sin osunda trånga gata, aldrig sett träd eller gröna fält, och hade derföre äfven den annalkande dödens färg på sitt ansigte. Dödligheten hos barn är fruktansvärd här, till följe af de öfverfulla och usla bostäderna samt otillräckligheten i föda och kläder. Nästan ingen familj har mera än ett rum, för hvilket de måste betala 3 å 4 shilling af veckans obetydliga förtjenst. Under koleratiden hade ingen af de tillfrisknade, som varit på sjukhusen, mer än en skjorta, flera ingen enda, och ändå buro dessa fattiga utan klagan sin förskräckliga fattigdom och förlitade sig på sitt arbete, TURKIET. — — — -—