dan frågat efter honom, och den unge mannen behöfde ej ens uppgifva sitt namn, ty lakejen, som förut hade insläppt honom, förde honom genast in i presidentens arbetsrum. Castilla kom leende emot honom och sade: — Det gläder mig att ni förstod mig. Den der sennor Pertena behöfde ej veta att jag ville tala med er ännu en gång. Det är i sjelfva verket blott en fräga, som jag vill göra er; — tag plats och berätta mig nu omständligt historien om pistolen och cigarren. — Med största nöje, ers excellens, sade Rafael, — och jag behöfver väl icke försäkra er, att jag skulle beklaga om jag misstagit mig; men, uppriktigt sagdt, tror jag ännu i denna stund att jag hade grundade skäl. för mitt handlingssätt. ; — Berätta, jag ber! Rafael började och gaf presidenten en noggrann beskrifning på detta besynnerliga möte, men omnämnde derjemte de varningar, som han förut hade erhållit från flera personer, och de tre eller fyra mord, som under den sista månaden skulle hafva blifvit begångna på denna väg af en ensam ryttare, — och alla med knif. Castilla afhörde honom uppmärksamt och inkastade endast stundem en kort fråga, som äfven rörde huru. han hade blifvit bekant med den unga fransyskan. Rafael berättade honom historien om locken, och presidenten skrattade hjertligt; men han frågade vidare, och innan Aguila sjelf ville det, hade han lemnat en temmeligen utförlig redogörelse om sina egna förhål