Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 februari 1867, sida 2

domlig blick, hvilken lakejen måste hafva förstått. Den sade: Gå in, men kom straxt tillbaka; jag ansvarar för det öfriga. Men antingen karlen nu icke hade förstått det eller icke ville förstå det, ty lakejer hafva ofta sina egna äsigter och identificera sig lätt med sina herrar, allt nog, resultatet blef helt annat än sennor Morales hade hoppats. Tjenaren lemnade verkligen kortet till presidenten, och Castilla, som först helt flyktigt liste namnet, sade: Jag har ju redan befallt — — — Men plötsligt afbröt han sig och utbrast: — Aguila, — ah, det är ju den der resenären, för hvilken vår lilla fransyska intresserar sig så varmt, och jag har lofvat henne att taga emot honom; — han skall komma in —, och ännu en sak: Vagnen skall vara framme först klockan ett. Jag kommer ihåg att jag lofvat finansministern att gifva audiens åt en ung man klockan half ett. Anmäl honom då han kommer. Sennor Aguila skall genast komma in! Då lakejen åter trädde ut i väntsalen och, i stället att medföra presidentens vägran, höll dörren öppen med en bugning till tecken att sennor Aguila skulle inträda, bugade denne sig, utan att yttra ett ord, lätt och småleende för ministern och lemnade den förbluffade hofmannen, som ingalunda var belåten. med denna scen, att fullfölja sin egen väg. Några minuter derefter inträdde Rafael i gemaket, der presidenten, som hade stisit upp från sin fåtölj, stående inväntade honem. — Ers excellens, jag måste anhålla om ursäkt — —