Val IAgSUILLIIIHSÄU DÅ Me er 10h MUlldestA, om samma förhoppning hystes öfver hela landet, som älskat att tro sig ega uti vår första kammare eliten af hvad värt fädernesland besitter af upplysta, frisinnade elementer. Desto hårdare måste det kännas för nationen att genom det ifrågavarande beslutet hafva blifvit beröfvad denna förhoppning. Enligt vår brefskrifvare skulle det hufvudsakligen varit trenne prelatensiska ledamöter af törsta kammaren, som genom sitt uppträdande i diskussionen öfver förslaget törorsakat dettas törkastande (biskoparne Björck och Beckman samt d:r Landgren). Det var fördenskull med en viss spänning vi afvaktade Stockholmstidningarnes närmare redogörelse för debatten i Lördags inom första kammaren, och särskildt för de argumenter, som skulle utöfvat en så väldigt öfvertygande inflytelse på en sådan törsamling som vår första kammare. Nu, då denna redogörelse föreligger våra läsare, kunna vi emellertid taga sör afpjordt, att de med oss skola dela förvåningen öfver att skäl af sådant slag, som de hvilka blifvit anförda till ex. af hr biskop Björck, kunnat på en församling af tänkande och högsinnade män utöfva någon annan verkan än den motsatta af hvad de åsyftade. Hr biskopen synes i viss mån medgifva, att rättvisan kräfver den grundlagsförändring, hvarom här var fråga. Men rättvisan är för honom någonting underordnadt, som kan skjutas åt sidan; den ,flacka,, rättvisans princip (hr biskopen begagnar verkligen detta prostituerande uttryck) bör icke läggas till grund för lagstiftningen, utan bör man härvid endast se på ,statens och medborgarnes sanna väl. Att detta ,, sanna väl ej är annat än den strängaste och samvetsgrannaste rättvisa, tillämpad så vidsträckt som samhällsordningens utveckling och rättsmedvetandets klarhet det medgifva, vill naturligtvis hr biskopen icke veta, utan finner han statens sanna väl ligga deruti, att den sekt eller koncession, som genom förflutna tiders förbistrade sammanblandning af statens och ett enskildt kyrkosamfunds angelägenheter kommit i tillfälle att göra andra bekännelsers anhängare mer eller mindre rättslösa, skall så länge som möjligt upprätthålla detta rättslöshetens tillstånd. Ändamålet härmed är att utöfva ,en lätt tryckning på medlemmar af andra bekännelser, så att desse, för att undslippa denna modererade tortyr, må blifva otrogne den lära, som de på grund af uppfostran eller sjelfverksam öfvertygelse omfattat, och låta hallstämpla sig till renliga medlemmar af statskyrkan. Särskildt gäller detta judarne. Hr biskopen sade sig vara , oviss om, huruvida det kunde öfverensstämma med Guds plan att ännu mera lätta den obetydliga återstående tryckning, som blifvit judarne ålagd såsom en Strafsclom; måhända är det hans mening att derigenom ,, mana dem till en snarare uppfattning af den kristna religionens sanningar. Hvad hr biskopen deremot borde kunna vara förvissad om är, att den Gud, som han bekänner, är rättvisans och kärlekens Gud, och att det för menniskan icke är tillständigt att handla emot sitt af Gud inplantade rättsmedvetande under förmenande att han dermed gör sig till ett Gudi välbehagligt verktyg för hans förmenta strafddomar örver hennes medmenniskor. Blefve en sådan demoraliserande föreställning allmän, skulio snart all samhällsordning vara upplöst. Vidare bör hr biskopen af historien kunnat erfara, att judarne varit under århundradenas lopp utsatta för de grymmaste törföljelser från de 8. k. kristnes sida, utan att derigenom svigta i sin tro, och att sålunda den , lätta tryckning, som ligger uti att utestänga dem från banor, hvilka deras håg och studier kunde mana dem att beträda, och på hvilka staten kunde draga fördel af deras lärdom, talang och patriotism, ingalunda lär hafva någon den ringaste utsigt att föra till det af hr biskopen afsedda målet. Pörföljelser, vare sig af mer eller mindre grym art, ,tryckningar, vare sig af Jättare eller tyngre beskaffenhet, kunna aldrig förmå samvetsgranna, hederliga och ståndaktiga menniskor att öfvergå till den lära, hvars bekännare anse det öfverensstämmande med sin religions grundsatser att utöfva en elik tryckning.. De endast demoralisera förtryckarne sjelfva, medan de förtryckte pläga anse sin belägenhet icke som en straffdom, utan som en pröfning för sin tro. När i Spanien protestanter trakasseras, fängslas eller landsförvisas så hör man från den katolska hierarkjens sida just dessa argument om en gudorolig straftdom, som den allena saliggörande kyrkans myndigheter ha att utföra på kättarne, och om lämpligheten af en yttre ,tryckning på desse till deras omvändelse och frälsning. Vi förmoda, att hr biskopen icke gillar dessa sina argumenter, när de höras från det hållet och rikstas mot hans egna trosförvandter. Men ) Officielt kallas sådane för ,främmande tros