Göteborg den 20 Februari. Vår bresskrifvare från riksdagen har redan skildrat den obehagliga ötverraskning, som inom den andra afdelningen af vår lagstiftande församling framkallades af den törstas beslut rörande det förslag till förändring af 28 8 regeringsformen, hvarigenom tillträde till åtskilliga embeten och tjenster icke längre skulle blifva törvägradt sådane svenska medborgare, som bekänna annan lära än den statskyrkliga 7). Förslaget, vid förliden riksdag väckt af en professor från Upsala, som ingalunda gjort sig känd såsom motståndare till statskyrkan och dess presterskap, innebar ett för de bestående missförhållandena så skonsamt medgifvande åt rättvisans, billighetens och humanitetens fordringar, att man inom andra kammaren, der förslaget blef så godt som enhälligt antaget, icke synes hafva hyst det ringaste tvifvel om att detsamma skulle blifva med stor röstöfvervigt gilladt äfven af den första. Var detta allmänna meningen inom en krets, som står i en så nära konstitutionel och personlig beröring med den sistnämnda faktorn inom vår lagstiftning, så må man icke undra, om samma förhoppning hystes öfver hela landet, som älskat att tro sig ega uti vår första kammare eliten af hvad vårt fädernesland besitter af upplysta, frisinnade elementer. Desto hårdare måste det kännas för nationen att genom det ifrågavarande beslutet hafva blifvit beröfvad denna förhoppning.