ter endast på grund af sin religiösa bekännelse Irkade bifall. Frih. af Ugglas önskade för egen del en sädar utvidgning som blifvit ifrågasatt, men ansåg der icke så högst nödig och nyttig, att man derföl borde antaga en 8, som alla ansett vara behäftac med fel. I stället att uttala en stor grundsats hade utskottet sökt specificera, och derföre hade förslaget blifvit odugligt. Om grundsatsen vore grundlagen uttalad och tillämpningen deraf gjorts beroende at särskild lag, hade den kunnat anta gas. Talaren fästade uppmärksamheten på der oegentlighet, att bland undantagen äro uppräknade folkskolelärare, men ej lärare i seminarierna hvadan det vore dem, som skola bilda folkskole lärare, medgifvit att tillhöra annan religion. Dett: innebar visst ingen fara, men vore dock ett fel grundlagen. Talaren påpekade derefter flera dy. lika oegentligheter, och hemställde, huru varm mår än måtte vara för saken, om den vore så af be hofvet, att man borde antaga ett förslag som vor felaktigt. Talaren förordade derföre afslag, mer önskade att utskottet icke derför måtte låta frå. gan förfalla. Hr Nordström afstyrkte förslaget i ett anfö rande, som framställdes med så lågmäld röst, at det från referentläktaren ej kunde fullständigt uppfattas, helst talaren har en mycket ogynnsam plats alldeles under läktaren. Så mycket tyckte sig referenten höra, att talaren sökte mycket lärdt såsom vanligt, deducera att den politiska friheten och samvetsfriheten äro mycket olika saker, och att det ej var värdt att tala om rättvisan såsom princip, så länge grundlagen upptager trosbekännelsen såsom valbarhetsqvalifikation, ty så länge ett enda dylikt stadgande i lag förekommer, förnekar man sin egen sats. Talaren tycktes äfven ttra något om, att man borde respektera folkets ördomar, samt derom att judars och katolikers ringa antal i landet gjorde den ifrågavarande åtgärden mindre angelägen. Hr Landgren replikerade kortligen hr Werns anförande och förnyade sitt yrkande på afslag. Grefve Ugglas nekade icke att en oklok tillsättning af tjenster med främmande trosbekännare kunde leda till olägenheter, och hade önskat paragrafen annorlunda. Men en annan sak vore, om den borde afslås, då den en gång framkommit. Talaren trodde icke att folket skulle tycka om att många främmande trosbekännare blefve utnämnda till embeten och tjenster, men det kunde icke nekas, att då staten upptager dem som medborgare i fråga om bördor, så vore det också rättvist att gifva dem lika rättigheter med andra medborgare så långt ske kunde. Och då talaren icke trodde meningen vara att tillämpa denna paragraf i vidsträcktare mån, än som af stor skicklighet sordrades, så lemnade han dertill sitt bifall. Votering begärdes och utföll, säsom vi förut nämnt, med 58 röster för afslag mot 43 för bifall. Andra kammaren. Vid föredragning af 2 punkten af nämda memorial, innefattande hemställande om den ändring i 28 SR. F., att till vissa befattningar må kunna utnämnas bekännare af annan troslära än den -rena evangeliska, uppträdde Hr Liss Olof Larsson och yrkade i ett skriftligt anförande, att punkten skulle afslås. Tal. ansåg sig i detta fall ej blott uttala sitt landskaps utan äfren folkets opinion. Grunden härtill vore det ringa förtroende judiska nationen åtnjöt. Särskildt framhöll tal. de vådor, som i religiöst hänseende af punktens antagande kunde följa, såsom att judar kunde blifva lärare vid folkskolelärareseminarierna m. m. Hr Ribbing ville visserligen medgifva, att gränser finnas för medlidande och utvidgande af medborgerliga rättigheter, men gränsen bestämdes af statens ändamål. Det vore nemligen ej rätt antaga en jude som lärare i teologi, ty en lärare bör sjelf vara öfvertygad om sanningen af hvad han lär. En uppenbar orättvisa vore det dock att neka dem sådana embeten och tjenster, der deras religiösa öfvertygelse ej kunde komma i strid med de pligter och åligganden, de i och för sin tjenst hade att fullgöra. I detta fall vore alla religiösa qvalifikationer lika löjliga som obehöfliga. IIvad skulle man t. ex. säga om ett stadgande, som föreskrefve, att man för att blifva ledamot af kammaren skulle väga tio pund? Här vore ej fråga om att bevilja rättigheter åt utländningar utan åt svenska medborgare. Man klagade öfver judarnes stora håg och fallenhet för handel samt påstode, att de cj skulle duga till annat. Hvad skulle väl juden göra? Toge man bort förtrycket, skulle man få sc, att liksom i andra länder judarne skulle egna sig åt både konster och vetenskaper. Yrkade bifall. Hr de Mare hyste alldeles olika åsigter med den förste talaren. Man hade ingenting att frukta af judarne, som voro ett idogt och arbetsamt folk. Under nuvarande brist på lärare vid elementarläroverken hade det varit önskligt, om judar kunnat antagas; men detta vore dock ej i föreliggande memorial föreslaget. Tal. hoppades, att frågan framdeles finge en lyckligare lösning, och ville derför bifalla punkten. Hr Gumelius ansåg ej heller, att den allmänna meningen vore emot utvidgandet af judarnes rättigheter. Man hade af dem intet proselytmakeri att frukta såsom af så många andra religiösa sekter. Hade det varit fråga om att utsträcka deras medborgerliga rättigheter ännu längre, skulle ej tal. haft något att deremot invända. Yrkade derför bifall. Hr Dahm kunde ej fatta, att man tolererar en vissklass medborgare utan att på samma gång bevilja dem medborgerliga rättigheter. Ansåge man dem, som katolikerna göra med protestanterna, skadliga, då kunde saken förklaras, men nu ej. Yrkade bifall. Hr Hedlund påpekade, huru inskränkt detta medgifvande i sjelfva verket vore. Vid Göteborgs elementarläroverk fanns för flera år sedan en som ritlärare anstäld jude, som skötte sin plats utmärkt väl. Då sedermera lönerna blefvo förhöjle, sökte och erhöll. en annan person platsen. Den gamle läraren kunde blott och bart för sin tros skull ej komma i åtanke. Alla bestämmelser angående tjenstemännens religion ansåg tal. öfverflödiga. Lika litet som en församling t. ex. skulle kalla en jude till själasörjare, lika litet hade man utt frukta, att denne skulle söka en sådan plats. Tal, anförde flera exempel på judar, som egnat sig ät jordbruk och såsom sådana visat sig utmärkte. För bifall af punkten yttrade sig dessutom hrr A. Eriksson, Uhr, Leffler, Per Nilsson, Witt och Nils Larsson. Förändringen antogs utan votering.