eget mynt. Härigenom stänges den skuldsatte jordbrukaren från den utländska marknaden. Vära banker sedan? huru många af dem skötas af affärsmän eller kanske rättare sagdt affärsmessigt? Af Stockholms enskilda bank hafva de lärt sig, att man bör köpa konto-vexlar, och det hålla de på. De förstå intet annat sätt att få höga utdelningar än att hålla räntan uppe till det högsta möjliga, så att i denna stund den 9 Februari 1867, då räntan utrikes står i 21(, å 41, proc, finnas ännu banker, som taga 8!(; proc. Så snart räntan stiger utrikes, så är det alltid en kär anledning att genast höja räntan ärven här, men då den faller, så äro de mycket sena att följa med; och de skaffa icke en gång in tillräckligt med pengar, så att det är sanning, att vi skuldsatte ännu åtnjutit föga annat än olägenheterna af räntans frigifvande. För närvarande laborera vi skuldsatte Jordbrukare under bördan af gamla skulder, gamla afiärer, ingångna långt innan förhållandena begynt att arta sig till hvad de nu äro; och svårt är det, ty hvarje gammalt lån, hvarje inteckning, som uppsäges, skal! betäckas genom vexelrytteri, ty ingen annan lånar ut pengar än bankerna, och de taga ej annat än vexlar, churu icke en af de hundra bland dem de få är en verklig vexel grundad på affär. Så småningom komma vi nog dertill, dels genom fastighetens öfverflyttning på andra händer och dels genom afbetalningar, att högst få skuldsatte jordbrukare finnas, och då få väl kapitalisterne skicka sina pengar till någon annan marknad, hvilket ovilkorligen måste blifva följden, om penningelagstiftningen får förblifva sådan den nu är, nemligen, att ingen, som känner förhållandena något så när, godvilligt kan vilja ingå på någon affär, handels-affärer undantagne, till större eller mindre del grundad på skuld, som kan efter långifvarens godtfinnande uppsägas och indrifvas. Huru man nu förföljer inteckningar visar sig bland annat af hr C. F. Weerns yttrande i första kammaren d. 28 Jan., då tal. var om möjlighefen att upptaga ett inhemskt lån: att hån ansåg det kunna gå för sig utan menligt inflytande på rörelsekapitalets belopp, derigenom att alla allmänna kassor borde uppsäga sina inteckningar och i stället förse sig med riksgäldskontorets obligationer, då man äfven kunde slippa bevittna det skandalösa förhållande, att staten lånar ut pengar för 41, Z på samma gång den lånar upp för 9. Må tro! det gör ondt i ögonen, att ännu en och annan inteckning, löpande med dräglig ränta, får stå ouppsagd! Det borde dessutem, på den ståndpunkten, icke varit omöjligt att förstå, att de som finge sina inteckningar sålunda uppsagde måste betäcka dem med vexelrytteri, och att om det än icke utöfvade något menligt inflytande på rörelsekapitalets belopp, det i alla fall skulle utöfva en ganska obehaglig öfverflyttning af detsamma på andra händer, nemligen från jordbrukarnes till riksgäldskontorets. Hela finansoperationen vore för resten ingenting annat än att för statsverkets behof tillgripa de sammansparade fonderna. Att ersätta inteckningar med riksgäldskontorets obligationer vore ungefärligen som om en bank använde sin reserv-sond och ersatte den med sina egna depositionsbevis — maskerad alltihop. Mera reson vore då att utbyta dem mot Hypotheksbankens obligationer, ty de äro då verkligen realsäkerhet. Nej! någon gång skall jag väl komma till slutet, ty jag måste väl sluta med att säga hvad jag tycker borde göras. Se här: 1:0. Räntan frigifves tallkomligt; 2:0. Niksbanl ons aftärsverksamhet upphörer, likaså dess rätt att gifva ut sedlar, som skola vara lagligt betalningsmedel. 3:0. Dess fonder öfverlemnas till riksgäldskontoret, som kan låna ut en del till Ilypotheksbanken. 1:0. Bankrörelsen frigifves fullkomligt, dock med skyldighet att låta sin affärsverksamhet underkastas offentlig kontroll, samt att vid anfordran inlösa sina sedlar med hårda pengar. 5:o. Medgifvande åt jordbrukaren att taga förlagsinteckning. Detta anser jag vara det hufvudsakligaste, som för närvarande kan göras, ty några direkta försträckningar tror jag icke vi skola tänka på. Med ofvanstående förändringar menar jag, att saken hade fått en sund grund, och derefter blefve det nog så småningom väl äfven med oss betryckta skuldsatte jordbrukare, n. b. dem ibland ess, som hafva goda, om ock besvärliga affärer. De andra, d. v. s. de som hafva icke allenast besvärliga, utan äfven dåliga affärer, tror jag äro ohjelpliga, och måste så förblifva, med mindre de hafva hjelpsamma vänner, som hafva råd att bispringa dem. Staten kan för dem ingenting göra annat än möjligen tvinga dem att ju förr desto heldre afstå sin egendom till sina kreditorer. I. P. S. Sedan ofvanstående var skrifvet Jäste jag uti IIoch S.-L. d. 7 Febr. en ur Aftonbladet återgifven artikel af hr W., särdeles väl skrifven och kanske sannt oekss hvad An Am Intanlasnaaa hÄ