Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 2

för, ätertog Rafael hastigt, — och ni har gjort en god gerning utan att vilja et. — Utan att vilja det, sennor? utbrast Lydia, — vid Gud, ni blir nu nästan alltför mycket rätt fram, och jag nödgas snart bedja er att vara litet artigare. Jag har utverkat denna audiens åt er i den välbetänkta afsigten, — således icke utan att vilja det —, att ni sjelf skulle kunna framlägga edra klagomål inför presidenten och hos honom anhålla om rättvisa. Vidhåller ni ännu er mening? — Jag vidhåller, sade Rafael, — att ni, utan smicker, är den älskvärdaste varelse under solen! — Det är mycket mera än jag har åstundat, sade Lydia. — Jag ville blott förskaffa er rättvisa. . — Emottag derför min hjertligaste tack, sennorita, sade Rafael och fattade hennes hand, — men var öfvertygad att det i alla fall skulle föga hjelpa mig. Men angående en annan angelägenhet har jag åter törgäfves bemödat mig att få tala med. presidenten, och det har ni nu möjliggjort för mig genom ert vänliga ord. — Och hvad är det? — De olyckliga indianerna, af hvilka ni troligtvis sett några på sennor Desterres hacienda, hafva på ett nedrigt sätt blifvit ryckta från sin hembygd och hitförda för att säljas, och jag är fast öfvertygad att det skett utan presidentens vetskap. Jag ämnade göra honom bekant med detaljerna af detta skurkstreck. — Men derigenom skadar ni er egen angelägenhet — — — Skulle ni tadla mig derför? (Fors.)