Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 februari 1867, sida 2

— Gör icke det, bad hon, — må ni åtminstone vara sann och uppriktig mot mig, så att jag åtminstone har en menniska, med hvilken jag kan tala som med en menniska. — Ni har rätt, Lydia, sade Rafael vänligt, — redgas ej derför att jag gaf ett alldagligt uttryck åt det, som man väl kan känna, men icke bör säga, ty det låter nästan som smicker, och det är vida skiljdt från mitt hjerta. Men jag kommer att tänka på att jag här i grannskapet träffade vår dansk på gatan; troligtvis bär han ännu min lock vid sitt hjerta, och han kom kanske från er? Han föreföll mig ovanligt nedslagen och såg mig ej, ehuru han passerade tätt förbi mig. — Han återkommer icke, sade Lydia lugnt, — ty jag tröttnade att beständigt — — Men låt oss ej tänka på den tråkiga menniskan! Ar ui icke nyfiken att få höra hvad jag har att säga er? — Ni kan väl icke fordra att jag skall finna tiden lång hos er redan under de första minuterna! — Nå, det var åtminstone öppet och icke smickrande, log Lydia, — och till belöning skall ni genast få veta nyheten. Presidenten tillförsäkrar er genom mig en audiens i sitt palats klockan half toli i morgon middag. j — Presidenten — mig? utbrast Rafael öfverraskad. — Det måste vara ett misstag, min fröken, ty presidenten anar troligtvis icke ens att jag finns till. — Då måste han hafva en ganska stark aningsförmåga, sade den unga fickan, — ty han inbjöd sjelf med egen mun sennor Rafael Aguila. av — Då har jag endast er att tacka der