Sennor Aguila. Åf Gerståcker. ) (Fri öfversättning af Sigfrid Nyberg.) — Och har ni handlat rätt, Lydia? utbrast den unge mannen nästan qväfd af inre rörelse. — Har ni handlat ärligt, då ni, med dessa känslor mot mig, väckte förhoppningar hos mig, hvilka ni aldrig ämnade uppfylla? — Har jag väckt förhoppningar hos er? ade Lydia kallt, — och på hvad sätt? — Måste jag icke tro, fortfor Stjerna lidelsefullt, — att ni var mig huld, då ni gaf mig locken, hvilken jag alltsedan burit på mitt hjerta som en dyr underpant af denna. förhoppning? Kunde jag tyda det annorlunda? Ett lätt, bittert leende flög öfver hennes läppar, då hon svarade: — Sådana ären J män: munnen full af smicker, öfverdrifter och lögner, utan att ni anse er bundna vid ett uttaladt ord; men hvad ni erhålla af qvinnan, för hvilken ni pladdrat edra öfverdrifte-, det skall binda henne för hennes lifstid. — Och berisjag er icke nu, Lydia, att jag redan fån början menat ärligt? — Nej, sad. Lydia strängt, — endast omöjligheten a nå ert mål dref er efterhand till denna passion, som ri nu tror uppfylla ert hjerta; det var fårängan, som ville genomdrisva hvad hon en gång hade ) Se H.-T. N:o 41.