stens derigenom betryggad, utan att han anade hvem han hade att tacka derför. Det smärtade honom visserligen att han derigenom måste uppoffra en så stor del af den förr i Lydias sällskap tillbragta tiden, och huru förtärligt hade det icke varit om han kunnat ana, att just denna omständighet föranledt hans anställning! Men Söndagarne återstodo honom likväl samt då och då en helgdag, och dessa försummade han aldrig. Han begagnade nu morgontimmarne för att taga ridlektioner. — Alla menniskor redo i Peru, och den omständigheten, att han nyligen! ej kunnat deltaga i den lilla utflykten till Bertrand, dref honom med den största ifver till dessa lektioner. Det var åter en Söndag, klockan hade slagit elfva, och just som ljudet at klockan upphörde, klappade Stjerna, regelbunden som sjelfva tiden, på Lydias dörr och hörde med förtjusning hennes melodiska entra! Hon visste på förhand hvilken den punktlige besökaren var. — Min dyra fröken, sade den unge mannen, — ni anar ej huru förfärligt lång denna vecka förefallit mig och med hvilken längtan jag har afvaktat denna timma. — Och hvarför icke, sennor? skämtade Lydia. — Ni har ju så ofta upprepat det att jag slutligen blifvit förvissad derom. — Gch erfar ni sjelf icke det minsta nöje vid att återse mig efter en tid af itta dagar? — Jo visst, log Lydia, — emedan jag ret att derefter skola åter åtta dagar förlyta, innan er tid tillåter er att besöka nig. : — Ni är mer än grym, suckade Stjerna, om just denna dag hade begifvit sig hit