Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 februari 1867, sida 2

natten för att utforska om någon hade asskjutit ett gevär. Men Bertrand insäg nu att de ej kunde uträtta någonting vidare denna natt samt återvände hem med Rafael. Under vägen sade han: — Vet du, min gosse, att vi båda burit oss åt som riktiga särhufvuden, då vi rände ut som galningar straxt efter skottet. — Och hvad skulle vi hafva gjort? — Hållit hundarne och först rifvit ned stängslet. Skurken, som aflossat skottet, har suttit uppe i ett träd; jag såg ju sjelf tydligt blixten. Innan hundarne kommo tillbaka, fann skurken tilltälle att gno sin väg. Mycket troligt, sade Rafael; — hundarne voro nästan ursinniga af hetsandet; skada att vi inte kunde gripa patronen på färsk gerning! Egentligen misstänkte jag uppsyningsmannen; den karlens ansigte skulle åtminstone rätträrdiga ett dylikt bofstreck, då han ej kunde taga öppen hämd. — Om det ej hade en djupare bevekelsegrund? menade Bertrand eftertänksamt. — Men jag tror bestämdt att skottet afsköts efter dig, och ej efter mig, och att ditt uppträdande bär är en nagel i ögat på åtskilliga personer. En lycka var det att patronen hade laddat med kula och ej med hagel, annars hade vi båda blifvit illa tilltygade. Jag hörde hanens knäpp; men innan jag hann slå ned ljuset från bordet, hade han redan tryckt af. Han måste hafva suttit derborta i ett af träden. 1